Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Madame de Staëls skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
624 ÖE l’allemagne
oss än strömmar av sand, skräckinjagande såsom vågorna,
ofruktbara såsom öknen.“
Med denna inspirerade invokation — som den franska
censuren strök — slutar De l’Allemagne. Napoleon hade
onekligen en viss rätt att i boken se en upprorsskrift, och
dess tendens kommer klart fram i det i England skrivna
företalet, som vänder sig mot general Savarys förut citerade
brev. Han säger där — replikerar mad. de Staël — att
fransmännen lyckligtvis ej behöva söka några förebilder hos
folk, som jag beundrar. Jag älskar Frankrike, men jag
beundiai England, detta land, som under tio år kämpat
mot anarkien och under tio mot despotismen. Dess kon-
stitution var vid revolutionens början den, som alla goda
fransmän önskade för oss. Min bok är icke fransk! Jag
betraktar icke general Savary såsom en representant för
Frankrike, utan jag vänder mig till fransmännen sådana,
som jag lärt känna dem. Genom sitt geografiska läge kan
Tyskland betraktas såsom Europas hjärta, och Europa kan
icke nå nagot oberoende annat än i samband med ett själv-
ständigt Tyskland. Olikheten i språk, naturliga gränser,
minnen från en gemensam historia, allt bidrager till att
skapa dessa stora individer, som man kallar nationer, och
för sin existens kräva de ett visst utrymme. Om nu Tysk-
land förenas med och tvingas att gå upp i Frankrike, för-
enas också Frankrike med Tyskland, och fransmännen i
Hamburg komma då, liksom fransmännen i Rom, att så
småningom förändra nationalkaraktären hos Henrik IV:s
landsmän. De besegrade skola till sist göra segrarne till
ett annat folk. I min bok har jag sagt, att tyskarna icke
voro en nation. Men jag har haft orätt. De hava, liksom
spanjorerna, gripit till vapen. Med rätta. Ty det är mot
naturen, att ett folk underkuvar ett annat. Vem vågar nu
tro på möjligheten att stycka Spanien, Ryssland, England,
Frankrike? Varför skulle det då vara möjligt med Tysk-
land? Om tyskarna ännu en gång skulle slås i träldom,
skulle olyckan sönderslita deras hjärtan. Men då kunde man
till dem säga detsamma, som m:lle Mancini yttrade till
Ludvig XIV. Hon sade: Sire, ni är konung, och ni gråter!
Och vi skulle säga: Ni är ett folk, och ni gråter!
Mad. de Staël var romantikens härold i Frankrike, men
lika mycket, kanske mera var hon den franska revolutionens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
