Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Benjamin Constant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADOLPHE 631
talade till henne, såg jag, att hon letade efter svaret. Men
jag viskade till henne: “Om ni ej i morgon, klockan elva,
vill mottaga mig, reser jag genast, jag överger mitt land,
min familj, min far, jag bryter alla band och slutar ett liv,
som ni finner ett nöje i att förgifta.“ “Adolphe!“ — svarade
hon, men hejdade sig. Jag gjorde en rörelse för att av-
lägsna mig. Mina drag måtte hava haft ett särskilt uttryck
av våldsam beslutsamhet. Ty hon såg på mig, och skräck,
blandad med tillgivenhet, målade sig i hennes anlete. “Jag-
väntar er i morgon —■ viskade hon — men jag besvär er“ . . .
Så blevo vi skilda av andra personer.
På natten kunde jag ej sova, och jag kände, att jag nu
var djupt förälskad. Klockan elva var jag hos henne. Hon
syntes rörd, men visade mig ej tillbaka. Dock uppställde
hon flera villkor. Vi skulle sällan träffas, och då alltid i
större sällskap, och jag måste lova att aldrig tala till henne
om min kärlek. Jag gick in på allt. Men ganska snart
lindrades de stränga föreskrifter, som hon givit. Hon tillät,
att jag talade till henne om min kärlek, hon vande sig att
lyssna till detta språk, och till sist tillstod hon, att även
hon älskade mig. tiå hade hon aldrig blivit älskad. Greve
de P. hyste en uppriktig tillgivenhet för henne, tacksamhet,
vördnad för hennes karaktär, men i hans sätt mot henne
låg alltid ett stänk av överlägsenhet mot en kvinna, som
givit sig åt honom, utan att han gift sig med henne. Någon
erfarenhet av en verkligt lidelsefull kärlek hade hon aldrig
haft, av ett väsen, som fullkomligt gått upp i hennes, och
även mina orättvisor, mina förebråelser voro ojävaktiga bevis
på mina känslor. Jag åter betraktade henne såsom en
himmelsk varelse, min kärlek steg till ett slags kult, och
slutligen gav hon sig helt åt mig.
Detta är romanens första del, som slutar med orden:
Ve den man, som i kärlekens första ögonblick ej tror, att
denna förbindelse skall vara evig! Ve honom, som i sin
älskarinnas armar har en dyster förkänsla av att bandet
kan brista! I det ögonblicket bör den kvinna, han älskar,
hava något rörande, något heligt. Jag älskade, jag respek-
terade Ellénore tusen gånger mera, sedan hon hängivit sig
åt mig, och jag tackade naturen för den välgärning jag fått
mottaga och på vilken jag icke vågat hoppas.
Greve de P. — fortsätter Adolphe — hade i affärer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
