Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Benjamin Constant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
632 ADOLPHE
måst resa bort på sex veckor, och jag tillbringade nästan
hela denna tid hos Ellénore, vars kärlek till mig syntes
ökad efter det offer, hon bringat. Ville jag gå, sökte hon
hålla mig kvar och frågade alltid, när jag skulle komma
tillbaka. Två timmars skilsmässa syntes henne outhärdliga.
Men vissa sociala förpliktelser, som jag hade, hindrade mig
ibland att komma. Hos Ellénore saknade jag visserligen ej
det societetsliv, för vilket jag hade mycket litet intresse,
men jag skulle hava önskat, att man mera efter min egen
smak hade låtit mig avstå från det. Jag skulle hava funnit
det angenämare att få komma till henne, när jag själv
ville, utan att veta, att det klockslag nu närmade sig,
då hon med otålighet väntade mig. Ellénore betydde utan
tvivel mycket i mitt liv. Men hon var icke mera ett mål ;
hon hade blivit ett band. Dessutom bävade jag för tanken
att förstöra hennes existens. För alltid kunde vi ej vara
förenade, och det var för mig en helig plikt att respektera
hennes lugn. Jag försäkrade henne om min kärlek, men
gav henne samtidigt kloka råd. De hjälpte ej. Ju flera
jag gav, dess mindre böjd att lyssna till dem blev hon.
Efter någon tid kom greve de P. tillbaka och kunde
icke undgå att fatta misstankar om vårt förhållande. Jag
påpekade för Ellénore den fara, för vilken hon utsatte sig,
och besvor henne att tillåta, att jag för någon tid avbröt
mina visiter. Hon hörde på mig, var alldeles tyst, men
var blek som döden. Till sist yttrade hon : “Du skall resa,
förr eller senare. Men låt oss icke påskynda denna stund,
låt oss vinna dagar, timmar. Dagar, timmar är allt vad
jag begär. Jag vet icke, vad det är för en föraning, som
säger mig, att jag skall dö i dina armar.“
Vi fortsatte således att leva på samma fot som förut.
Men så fick jag ett brev från min far, i vilket han be-
fallde mig att resa hem. Jag bar brevet till Ellénore.
“Redan — sade hon — jag trodde ej att det skulle bli så
snart.“ Och så besvor hon mig att skriva till min farmed
begäran att få stanna ännu sex månader. Jag gjorde, som
hon bad, och fick hans tillstånd. Men då jag läste hans
brev, framstodo för mig alla de obehag, som skulle följa
av ett fortsatt uppehåll — ännu sex månaders tvång och
bundenhet! Då jag underrättade henne om utgången, an-
märkte hon, att jag meddelade den med väl stor torrhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
