Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Benjamin Constant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
6 3 6 ADOLPHE
till universalarvinge. Ellénore var således rik, hade blivit
min beskyddare, ifrån det att jag varit hennes, och den
ställning, jag kom att intaga på hennes slott, som låg i
närheten av Warschau, blev halvt en underordnads, i varje
fall en ställning, som var sårande för min stolthet. Vi
levde där, så att säga, på ett minne av en kärlek, vilket
var nog starkt, att tanken på en skilsmässa föreföll smärt-
sam, men allt för svagt för att vi skulle kunna känna
lycka av vår förening. Jag försökte någon gång att ännu
tala till henne kärlekens språk. Men orden liknade de
gulnade blad, som vissnade ännu hänga kvar på grenarna
av ett träd, som blivit uppryckt med rötterna.
I Warschau besökte jag en minister, som var min fars
vän, och som sökte förmå mig att bryta: “Bättre än ni
själv läser jag i er själ. Ni älskar icke längre denna
kvinna. Vad vill ni? Vill ni gifta er med henne?“ “Nej“
— utropade jag — “icke ens hon själv har någonsin be-
gärt det.“ “Nå, vad vill ni då? Hon är tio år äldre än
ni. Tänk er tio år till. Ni har då uppnått medelåldern,
ingenting börjat, ingenting utfört. Nu kan ni hoppas på
allt, men hindret för er framtid är Ellénore.“ Jag bestred
allt, men orden grodde och grodde i mig, jag tänkte på
allt jag offrat för Ellénore: familj, framtid, oberoende. Vårt
samliv blev allt enformigare, och om kvällarna kunde vi
sitta tysta bredvid varandra. För att få någon förströelse
sökte jag upp ministern i Warschau, som fortsatte sina be-
arbetningar, och till slut gav jag vika, lovade att bryta,
men så snart jag skulle tala med Ellénore, svek mig modet,
och jag teg. Jag skrev till ministern och bad om uppskov,
men några dagar senare väcktes jag på natten av ett buller
i slottet. Jag fick höra, att Ellénore häftigt insjuknat, att
man skickat bud på en läkare, som kommit, men att hon
förbjudit att underrätta mig och icke tillät, att jag kom in
i sjukrummet. Därpå hade hon förlorat sansen, utstötte
ibland några skrik och gjorde några rörelser med handen,
som om hon ville stöta bort något, som var henne mot-
bjudande. Jag gick in till henne. På golvet lågo två brev,
det ena från ministern till henne, det andra mitt brev till
honom. Ellénore hade läst det, i min egen handstil läst
mitt löfte att övergiva henne, och med ens hade allt blivit
klart för henne. När hon vaknat ur sin bedövning, kastade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
