Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Benjamin Constant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADOLPHE S 3 7
jag mig för hennes fötter: !<Jag har varit brottslig! Men
det var blott en tillfällig svaghet. Låt oss nu börja ett
nytt liv, låt oss i minnet återkalla de stunder vi haft av
lycka och kärlek.“ Hon avbröt mig: “Jag förebrår dig
intet. Du har varit god mot mig. Jag ville det omöjliga.
Kärleken var hela mitt liv, men den kunde icke bliva ditt.
Se om mig ännu några dagar.“ Jag lutade hennes huvud
mot min axel: “Så har jag alltid önskat dö. När man så
länge åkallat döden, ger himlen en till sist en föraning av,
att ens bön blivit hörd.“ Jag svor, att aldrig mera lämna
henne: “Det har jag alltid hoppats. Nu är jag säker
därpå. “
Det var en av dessa vinterdagar, då solen sorgset lyste
över de grå fälten. Ellénore föreslog, att vi skulle gå ut.
“Men det är kallt.“ “Det betyder intet.“ Så tog hon min
arm, och vi gingo länge utan att säga något. Himlen var
klar, men träden kala, allt var tyst, och det enda ljud, vi
hörde, var från de frusna grässtråna, som krossades under’
våra fötter. “Vad allt är lugnt — sade Ellénore till mig
— det är, som om naturen själv resignerat. Bör icke också
hjärtat kunna lära sig att resignera?“
Från denna dag föll hon allt mer och mer av. Några
läkare gåvo ännu ett svagt hopp. Men tyst och obarm-
härtigt fortsatte naturen sitt oblidkeliga underminerings-
arbete. Hon levde nu blott i sin kärlek till mig. Och det
var jag, som krossat detta hjärta, som så älskat mig! Jag
kunde icke hoppas att få dö med Ellénore, utan jag skulle
gå att leva i denna världens öken, som jag så många gån-
ger önskat att utan band få genomvandra. Hon blev allt
svagare och svagare, till sist lutade hon sitt huvud mot
min arm, hennes andhämtning blev allt långsammare, och
efter några ögonblick var hon icke mera.
Efter henne fanns ett brev: Adolphe, varför är du in-
tagen emot mig? Vad är mitt brott? Att älska dig och
icke kunna leva utan dig. Vad vill du? Att jag lämnar
dig? Ser du då ej, att jag ej har kraft därtill? Måste
jag då dö? Gott! Du skall bli nöjd. Denna stackars varelse,
som du givit så hårda slag, hon skall dö. Ensam skall
du gå ut bland den hop, du varit så ivrig att beblanda dig
med. Men måhända skall du en dag, tillbakastött av deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
