Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Sénancour
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
642 OBERMANN
samband, men mot en bakgrund av svårmod och grubbel,
av tomhet och livsleda. Liksom Werther, René och Adolphe
är Obermann en “confession“ från romantikens tidevarv, av
detta fordrande, men desillusionerade släkte, vars särmärke
är trötthet och brist på handlingskraft. Liksom Adolphe är
Obermann en självbiografi eller rättare: ett självporträtt, ett
uttryck för romantikerns behov att ständigt sysselsätta sig blott
med sin egen personlighet. Boken är tung och ganska rörig.
Timbren är mera tysk än fransk, och däri har man väl att
se den egentliga orsaken till, att den gick ouppmärksammad
förbi, under det att René gjorde furore. Sénancour var nog
en djupare ande, mera tänkare än Chateaubriand, men han
var icke skald som denne, och han lyckades därför aldrig
rätt få fram, vad han ville. “Jag fordrar lycka — skriver
Obermann — och jag föddes att lida.“ Världen och livet
ha ej för honom någon mening: “Jag vet icke, vad jag är,
vad jag älskar, vad jag vill; jag suckar utan orsak, önskar
utan något mål, ser intet, utom att jag ej kommit på min
rätta plats.“ Trots sitt ständiga grubbel har han icke lyckats
upptäcka, varför han är till, och varför då fortsätta denna
meningslösa tillvaro? Detta är ett genomgående tema i hans
grubbel, och först mot slutet kommer han till ett resultat:
Det må vara att människan är förgänglig. Men låt oss ej
gå under utan motstånd, ty om det stora Intet är oss be-
stämt, låt oss åtminstone handla så, att detta ej må synas
rättfärdigt. Obermann ställer sig därför utanför livet och
samhället, föraktar att arbeta sig upp inom detta, kan icke
välja någon bestämd sysselsättning, ty han saknar varje
livsmål. Bland människorna känner han sig såsom en främ-
ling, ty de varken känna eller tro som han. Det enda, som
för honom är möjligt, är att för andra skildra sin själs-
sjukdom. Och så ger Obermann ut sina brev.
Som man finner är detta en variation på Werthertemat,
men en ny variation. Ny är också Obermanns uppfattning
av alpnaturen, känslan för de oändliga vidderna, för den
majestätiska tystnaden, för de öde, människotomma fjäll-
topparna. Detta romantikens Schweiz, som stod i så nära
samklang med den nya tiden, är Sénancours upptäckt. Men
han var icke nog skald att kunna utnyttja sin upptäckt,
och det blev först Byron, som i Manfred poetiskt erövrade
denna natur. Ny är också hans religiösa ståndpunkt. Teo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
