Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Sénancour
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OBERMANN 641
övrigt ej voro många, är det blott ett, som överlevat glömskan,
och det är Obermann. På detta arbete började han skriva
redan 1801, men först 1804 kom boken ut, utan att väcka
något vidare uppseende. Det var först 1833, då Sainte-
Beuve utgav en ny upplaga, försedd med ett företal, som
man fann, att Sénancour var en verkligt orginell författare.
Men då var tiden redan försuten. Obermann, som 1804
betecknade en ny insats, var 1833 redan en övervunnen
ståndpunkt, och någon större betydelse för den litterära ut-
vecklingen fick boken icke. Men såsom fenomen är den
dock intressant.
Obermann kan endast mycket oegentligt kallas en roman.
Boken består av en följd av brev, skrivna av Obermann
till en vän. Det finnes i dem ingen handling, och Ober-
mann skriver blott om sina intryck, sina drömmar. Det
“händer“ ingenting alls. I företalet har han själv visser-
ligen med användandet av Rousseaus ord i La Nouvelle
Héloïse ganska lyckligt karakteriserat sitt arbete, försvarat
och kritiserat det. I dessa brev — skriver han — skall
man blott möta en människa, som känner, icke en, som
arbetar. För främlingar skola de förefalla ganska likgiltiga,
men de kunna intressera liktänkande. Man har många ar-
beten, i vilka människosläktet karakteriseras i några få rader.
I dessa brev lär man blott känna en enda människa. Ur
den synpunkten kunna de sägas vara både nya och nyttiga.
De bilda icke någon roman. Där finnes ingen dramatisk
utveckling, inga händelser, ingen upplösning, ingen spänning,
ingen näring för nyfikenheten, intet av denna magi, som
finnes i flera arbeten, eller av det charlataneri, som finnes
i flera andra. Man skall där stötas av longörer. Men dy-
lika finnas i naturen: hjärtat är sällan kortfattat, är icke
dialektiker. Man skall där möta upprepningar. Men varför
så sorgfälligt undvika dylika, när sakerna äro goda? Man
skall också anmärka på motsägelser. Men varför stötes man
av, att samma människa, när det gäller svårlösta frågor,
yttrar sig både för och emot?
Det hela är således en monolog av en grubblare, som
vandrar kring i Schweiz, tar intryck av de olika natur-
scenerierna, av skogen, av sjön, av de ödsliga alptopparna,
vilka scenerier hos honom, allt efter deras karaktär, väcka
olika känslor, stämningar och tankar, utan något ledande
Schürft. Allmän litteraturhistoria. VI. 41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
