Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Lamartine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
684 LAMARTINES SISTA TID
slavarbete var dess hårdare, som Lamartine från början
icke ville framträda såsom författare, icke på grund av
något aristokratiskt snobbori a la Byron, utan av en viss
försynthet att ej blotta sin själ. Men tyvärr ägde han en
otrolig lätthet att skriva. Han var född improvisator, och
det hämnade sig, ty efter Jocelyn åstadkom han knappt
något av bestående värde. Inseglet på hans förfall sattes
1867, då han såsom en nådegåva från Napoleons regering
mottog en livstidspension. Men han kom icke att uppbära
den länge, ty två år därefter, 1869, slutade Jocelyns skald
sma dagar, nästan fullkomligt bortglömd av den publik, som med
ett sådant jubel hälsat honom vid hans första framträdande.
Hans ålderdom hade varit dyster. Men det ligger något
rörande över denna. Han hade varit fåfäng, men mot-
gangarna hade lärt den gamle ödmjukhet, och han bedömde
sig själv ganska strängt. Sitt politiska nederlag 1848 bar
han vida värdigare än Victor Hugo, som efter 1848 sjönk
ned nästan till en politisk smädeskrivare. Men även den
ringaktning, som visades hans diktning, förstod han att be-
möta med både värdighet och ödmjukhet, I företalet till
sina arbeten 1860 skriver han: “utan någon falsk blygsam-
het kan jag säga, att jag icke tror mig hava lämnat ett
arv av mästerverk ens åt den närmaste eftervärlden. Jag
har skrivit för mycket, talat för mycket, handlat för myc-
ket för att på ett enda varaktigt huvudarbete kunnat hava
koncentrerat den lilla talang, som naturen måhända givit
mig. Liksom öknens stora fågel — och det är icke örnen.
har jag här och var i sanden utkastat frön för mitt
eftermäle, men jag har ej kunnat ruva på dessa kringströdda
ägg tillräckligt länge för att få se några ungar krypa ur
dem . . . Det var länge sedan den sista roten till varje
litterär eller politisk fåfänga så radikalt förtorkade hos
mig, som om den aldrig hade grott. Jag tror mig varken
vara klassisk i poesi, ofelbar i historien eller alltid oklan-
derlig i politiken. När jag går igenom mina arbeten eller
mitt liv, dömer jag mig själv med mera rättvisa, än mina
fiendei kunna göra, men med lika mycken stränghet.“
Tonen gör intryck av verklig uppriktighet. Men liksom
den gamle Lamartines samtid underskattade honom, under-
skattade han här sig själv. Ty han hade dock gjort en ej
oväsentlig insats i fransk diktning. Ehuru han själv aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
