Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Stendhal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
686 BEYLES BIOGRAFI
han stannade till 1821, då han visades ut av den öster-
rikiska polisen — till sin stora förtvivlan, ty han hade
blivit fullkomligt förälskad i Italien, och på gravstenen över
honom ristades sedermera, enligt hans eget förordnande:
“Arrigo Beyle. Milanese“. Från Milano reste han till Paris,
men trivdes där icke, utan sökte att komma tillbaka till
Italien. Det lyckades. 1830 blev han fransk konsul i Triest
och kort därefter i Civitå Vecchia strax bredvid Rom, där
han vistades den mesta tiden. Vid ett besök i Paris 1842
avled han.
Såsom författare började han sent, frånsett några mindre
betydande saker, först 1822, då han var en nära fyrtio års
man. Han utgav då sin Essai sur l’Amour och 1823 —1825
de två häftena av den polemiska skriften Racine et Shake-
speare, som i viss mån kan anses såsom en av romantikens
första programskrifter. 1831 följde hans viktigaste arbete,
romanen Le Rouge et le Noir, och 1839 hans andra stora
roman La Chartreuse de Parme.
Såsom karaktär var Beyle ingalunda sympatisk. Grund-
draget hos honom var en ytterlig fåfänga. När han blott
var tjugo år, skrev han i sin dagbok: “Vad är mitt mål?
Att få rykte såsom den störste franske poeten, icke genom
intriger såsom Voltaire, utan genom verklig förtjänst.“ Och
denna fåfänga tröstade honom för publikens likgiltighet för
hans skrifter: “1880 skall man förstå mig“ — ett yttrande,
som var halft profetiskt, ty då, under den moderna realismens
högkonjunktur, stod verkligen hans rykte som högst. Beyle
var därför djupt intresserad för sig själv och började redan
1811 att föra en dagbok, i vilken han sökte analysera sitt
själsliv. Såsom självanalyser i allmänhet går ej heller denna
på djupet; därtill var Beyle alldeles för intagen av sig själv,
ägde alltför litet av La Rochefoucaulds självkritik, och
först när han riktade denna psykologiska analys på andra,
visade sig hans skarpblick. Dem kunde han observera, men
han kunde ej kritisera sig själv — i det fallet en själs-
frände till Rousseau, vars Confessions var en av hans älsk-
lingsböcker. Liksom Rousseau var han en avgjord egocen-
triker, och om icke fåfängan tyvärr vore ett allmänmänskligt
lyte, skulle man häri kunna se ett utslag av romantik hos
Beyle, ty såsom vi sett var ett högt uppdrivet självintresse
ett utmärkande drag för de flesta romantikerna. Men oftast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
