Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - De Maistre och Lamennais
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69 6 LAMENNAIS
ut 1821, vänder han sig till en ny fråga, som ju för reli-
gionen har en avgörande betydelse, frågan om vissheten.
Huru kunna vi veta, vad som är sanning? För att erkänna
något för sant, måste, säger han, dess sanning garanteras
av en auktoritet, som står över oss och som erkännes av
alla. Denna auktoritet finner han i den allmänna över-
tygelsen: “det, som av mänsklighetens allmänna förstånd
intygas vara sant, är nödvändigt sant; det, som det för-
klarar vara falskt, är nödvändigt falskt; eljes funnes för
människorna varken sanning eller misstag“. Det behöves
naturligtvis icke mycken skarpsinnighet för att vederlägga
en dylik sats. Men från den leder sig Lamennais fram till
ett ännu vidunderligare resultat: den allmänna överensstäm-
melsen om en saks sanning kan blott bero på en gudomlig
uppenbarelse. Ett uttryck för denna överensstämmelse är
traditionen, dess vårdare är kyrkan och dess tolk påven.
Syftet för Lamennais var att finna en auktoritet, men i
själva verket var han, utan att ana det, en stark indivi-
dualist, som alls ej ville böja sig för någon auktoritet. Han
var en djupt religiös natur, och såsom sådan var han fylld
av ett livligt hat mot den makt, som den i hans ögon
irreligiosa staten hade över kyrkan. Hans mål var att göra
kyrkan oberoende av staten, och hans egentliga fiende var
därför gallikanismen. Denna hade, som bekant, segrat genom
de Propositiones, som det franska kyrkomötet 1682 antagit.
Visserligen hade påvens makt över den franska kyrkan högst
väsentligt ökats genom Napoleons konkordat av 1802. Men
detta var ej nog för Lamennais, särskilt som gallikaner
ännu funnos kvar både bland lekmän och präster, och La-
mennais’ kritik riktar sig också företrädesvis mot denna
ståndpunkt. 1 flera skrifter förfäktade han åsikter, som
voro vida mera klerikala än påvens och det högre präster-
skapets, råkade därför i strid både med detta och med
regeringen. Så inträffade julirevolutionen 1830, och nu satte
Lamennais upp en tidning, l’Avenir, i vilken han började
att förfäkta åsikter, som i det yttre föreföllo att stå i rak strid
mot hans föregående, men som i själva verket voro en av
revolutionen betingad utveckling av hans ursprungliga stånd-
punkt. Det parti, som segrat, var den irreligiosa medel-
klassen, och det var ur denna, som regeringen sammansattes.
Skulle nu kyrkan underordna sig en dylik myndighet? Nej,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
