Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Nodier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
702 TRILBY
drömmar; “Smarra“ är nämligen maran, som kväljei’ hjälten
i boken, Lucius, vilken därunder tycker sig se och tala med
en stupad vän. Det hela är ytterst fantastiskt och exotiskt
och rör sig inom samma mystiska nattvärld, som den tyska
nyromantiken älskade. Inom samma värld spelar ock han$
nästa novell, Trilby (1823), som till hjälte har en tomte,
vars urbild lånats från den engelska folktron på Robin
Goodfellow; händelsen spelar ock i Skottland. Men det
älskvärt fantastiska motivet får i utvecklingen en mera
romantisk mystisk utveckling, som något erinrar om Undine.
Trilby älskar fiskarhustrun Jeannie och bringar därför huset
lycka. Men en munk kommer, och efter hans besvärjelser
måste Trilby fiy huset; så vida han återkommer, skall han
för tusen år fjättras i en på kyrkogården stående björk,
som planterats av den helige Columbanus. Trilby vänder
emellertid tillbaka och bönfaller än en gång om Jeannies
kärlek, ty blott hennes bekännelse, att hon älskar honom,
kan frälsa den olycklige: “vägrar du, är jag för alltid för-
dömd, räddad, om du älskar mig“. Men Jeannie vill ej
bliva sin man otrogen, uttalar ej de förlösande orden, och
Trilby träffas av det straff, varmed han hotats. Men Trilby
är något för mer än en tomte; han var broder till den helige
Columbanus och hade i människolivet varit en hövding för
klanen Mac-Ferlane, vars alla andra ättlingar blivit fördömda;
endast hans öde var ovisst, ännu ej avgjort av försynen,
och i en tomtes gestalt väntade han sin slutdom. Denna
berodde på Jeannie. I drömmen hade hon sett honom såsom
den skotske ädling han varit, sedan hade hon i klostret
Balva sett dennes porträtt, och i verkligheten älskade hon
den ståtlige, sorgbundne ynglingen. Då han bönfallit om
hennes kärlek och talat om det straff, som väntade honom,
hade han sagt: “tusen år på jorden äro blott ett ögonblick
för dem, som aldrig skola skiljas“. Mot dessa tusen år
hade han att ställa den eviga fördömelsen, från vilken endast
en kvinnas kärlek kunde rädda honom. Då hon nu på
kyrkogården får höra, huru det suckar ur den helige Colum-
banus’ björk, och förstår, att Trilby blivit fjättrad där, sjunker
hon ned vid helgonets träd och dör. Sedan jordas hon vid
trädets fot, och på gravstenen ristas orden: Tusen år på
jorden äro blott ett ögonblick för dem, som aldrig skola
skiljas — efter dessa tusen år skola hon och hennes älskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
