Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Vigny
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
708 MOÏSE
Det är samma problem, behandlat av två olika tempera-
ment.
Den syn på livet, som här kommer fram, ligger ock bakom
hans dikter och ger dessa så storslagna mått. De äldsta
dikter, som han skrev och som han tog in i den 1822 ut-
givna samlingen, äro idyllen La Dryade, som enligt hans
egen uppgift författades 1815, och elegien Symétha, som
skrevs två år senare. Det egendomliga med dessa dikter
är deras nära frändskap med Chéniers, som icke blevo be-
kanta förrän 1819. Sainte-Beuve vill därför göra troligt,
att de Vigny avsiktligt — för att icke beskyllas för imitation
—- antidaterat dem. Men en dylik falsk uppgift är icke i
enlighet med de Vignys karaktär, och det förefaller sannolikare,
att han inspirerats av samma antika dikter som Chénier,
och att likheten i tonen på detta sätt kan förklaras. Sin
finaste inspiration mottog de Vigny likväl icke från antiken,
utan från bibeln, och redan 1822 skrev han sin väl mest
betydande dikt, Moïse. Man har jämfört den med Michel
Angelos bekanta staty i S. Pietro in Vincoli, men enligt
min mening med orätt. Denna framställer den vredgade
profeten, de Vignys den grubblande, sorgbundna, och skall
man jämföra honom med någon av Michel Angelos gestalter,
är det snarast med Jeremias i Capella Sistina. Det mäktiga,
övermänskliga hos snillet och folkhövdingen har ingen kunnat
kraftigare utmejsla. Moses har gått upp på berget Nebo
och blickar ut över det förlovade landet, som han aldrig
skulle få beträda. Och så stannar han inför Herren och
tilltalar honom. Han har fyllt sitt värv, han har lett folket
fram till löfteslandets gräns. Men han är trött och han
frågar:
Je vivrai donc toujours puissant et solitaire?
Laissez-moi m’endormir du sommeil de la terre.
Detta är det genomgående temat i dikten: han har varit
mäktig, men ensam, och såsom om en nåd ber han att få
sluta och somna in i den eviga vilan. Du har — säger
han — gjort mig vis bland de vise, folket har lytt min
minsta vink, på mitt bud har det regnat eld från himlen,
havets röst har tystnat inför mig, på min befallning har
natten slitit sönder sina slöjor, jag kan lägga min hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
