Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Dumas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
7 12 DUMAS BIOGRAFI
ur de litterära hävderna. Dit hör det även oavsett detta
drama, ty trots det att Dumas var vida mera litterär affärs-
man än skald, var han en tid Frankrikes måhända mest lästa
författare. De Vigny skrev för andens överklass, Dumas för
dess underklass, lyckades träffa dess smak, och även denna
är av intresse att känna. Med sitt oerhörda, både moraliska
och litterära, lättsinne är han till sist såsom personlighet
både en tidstypisk och en ej alldeles osympatisk företeelse,
med vilken man i varje fall lättare skulle kunna trivas
samman än med Victor Hugo.
Alexandre Dumas föddes 1803 och hade ganska egen-
domliga anor. Farfadern var markis, men farmodern var
en negress från San Domingo. Deras son, mulatten, blev
fransk general och far till författaren, vars ulliga hår och
tjocka läppar alltid vittnade om hans negerbörd. Även hans
fantasi och hans moral pekade åt samma håll. Men han
var märkvärdigt intelligent, om man frånser, att denna
intelligens saknade allt djup. Någon egentlig uppfostran
fick han aldrig, men han läste modern skönlitteratur, hade
ett livligt sinne för vad som kunde “göra sig“, och redan
vid tjugotre års ålder debuterade han såsom författare —
med några noveller, som dock ej vidare uppmärksammades.
Så kom han i beröring med romantikerna, snappade upp
deras idéer och började skriva dramer. För de unga gällde
det framför allt att erövra Théâtre français. Men som vi
strax skola se hade dessa försök misslyckats, och den förste,
som där fick ett stycke uppfört, var skolans illiterata subal-
tern Alexandre Dumas, vars Henri III et sa cour spelades
den 11 februari 1829. Dumas har ett ganska karakteris-
tiskt förord till den tryckta upplagan; “un mot“ kallar han
det. Man väntar sig kanske, skriver han, ett företal, i
vilket jag skall framlägga en teori och förklara mig såsom
skapare av en ny genre. Någon teori skall jag emellertid
ej komma med, emedan jag ej skrivit efter någon dylik,
utan endast “suivant ma conscience“. Någon ny genre
har jag icke skapat, emedan jag i själva verket inte skapat
någonting alls. Victor Hugo, Mérimée m. fl. ha skapat
genren före mig och bättre än jag. För det tackar jag
dem, ty det är de, som gjort mig till den jag är — allt
detta är sant, men det är blygsamt, och ett litet uns av
denna blygsamhet skulle ej hava skadat Victor Hugo. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
