Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Dumas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRI III ET SA COUR 7 13
om Dumas i alla fall kostat på sig ett företal, så är det,
förklarar han, blott för att få tacka de utmärkta artister,
vilkas skådespelarkonst räddat hans drama, M:lle Mars och
andra. Även detta är karakteristiskt för Dumas. Några
idéer hade han icke; han skrev för publiken och för skåde-
spelarna. En roll var alltid tänkt för en viss aktör, stycket
var anlagt på några kraftscener för denne, och Dumas’ fram-
gångar voro verkligen beroende på aktörerna. Det var denna
tacksamhetsskuld han erkände, och det hedrar ju hans
karaktär.
Han skrev också för publiken. Han kände, att roman-
tiken låg i luften, att publiken ledsnat på Iphigénie, Phèdre
etc., han hade sett den succés, som Kemble och hans trupp
1827 haft i Paris, då de uppförde Shaksperes stycken, han
hade iakttagit den förtjusning, med vilken man läste Walter
Scotts romaner och Vitets Barricades, och så blev han ro-
mantiker. Han resonerade fullt riktigt, att publiken borde
intressera sig för tidsbilder ur Frankrikes egen historia, sär-
skilt från den färgrika renässanstiden. Några historiska
studier i denna hade han naturligtvis ej givit sig tid att
driva; han hade läst Anquetils franska historia, Brantömes
skandalkrönika från denna tid, kanske också några andra
arbeten, och det var honom nog — resten fyllde hans
fantasi ut. Men i Théâtre français’ hävder betecknar emeller-
tid Henri III et sa cour en ren revolution. För det första
var dramat på prosa och ej på alexandriner, dekorationen
är olika i varje akt, ämnet franskt, och i utförandet har
Dumas bemödat sig om en stark tids- och lokalfärg och om
en för denna tid oerhörd naturalism. Och så den spän-
nande, romantiska handlingen! I första akten spelar dramat
i en astrologs kammare, och vi göra där bekantskap med
den diaboliskt ränkfulla Katarina dei Medici och Henrik III:s
“mignons“. Men mest spännande är naturligtvis den femte
akten, och det bör ha gått kalla kårar över ryggen på den
publik av småborgare, som åsåg föreställningen. Den för-
färlige hertigen av Guise, som misstänker, att hans änglalika
gemål älskar greve Saint-Mégrin, har i den tredje akten
tvingat henne att skriva ett brev till greven — och tvingat
henne med en sådan energi, att hon fått blåmärken på
armarna. I brevet uppmanas greven att klockan ett på
natten infinna sig i hertiginnans rum. Och där skall han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
