Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Victor Hugos biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
I
718
dess mindre är det tydligt, att han mottog ganska starka
intryck av livet i Spanien — intryck, som sedan vända till-
baka i hans diktning. Därefter’ började han i en fransk
skola. Men hans studier blevo icke långvariga, utan slutade
redan 1817, då han blott var femton år. Hans kunskaper
voro således ytterst obetydliga, men till ersättning hade han
en ganska stor förmåga att åtminstone för den stora publiken
dölja bristerna. Ibland kunde han dock komma med hemska
grodor. Turgenjeff berättar härom en anekdot, som är
karakteristisk. En dag, skriver han, “kommo vi att tala
om den tyska poesien. Victor Hugo, som inte gärna hör
andra tala, tog ordet från mig och utkastade ett porträtt
av Goethe. Hans bästa arbete, sade han i en olympisk ton,
är Wallenstein. ’Förlåt, mästare, men Wallenstein är icke
av Goethe, utan av Schiller’. Det är mig likgiltigt. Jag
har varken läst den ena eller den andra, men jag känner
bättre till dem än de, som kunna dem utantill. “ Hugo föll
aldrig ur sin roll som storhet. Redan i skolan hade han
bestämt sig för att bliva poet, och då han var fjorton år,
skrev han: Jag vill bliva Chateaubriand eller ingenting. Det
bragelöftet höll han och gick t. o. m. om Chateaubriand.
Aret därpå vann han Franska Akademiens pris för besva-
randet av en retorisk prisuppgift: “Om den lycka, som
studiet skänker under livets alla förhållanden“. Av denna
lycka njöt han själv dock mindre, slutade i stället skolan
och grundade tillsammans med några andra ungdomar en
tidning, Le Conservateur littéraire, som skulle bli ett slags
bihang till Chateaubriands Conservateur — ty till en början
uppträdde Hugo såsom lärjunge till Chateaubriand och var
liksom denne ultrakonservativ och legitimist. I sin första
diktsamling. Odes, som kom ut 1822, är han en fullkomligt
ursinnig rojalist, som hyllar emigranternas alla hjältar, “mar-
tyrerna“ i Vendée, Ludvig XVII o. s. v. Men belöningen
uteblev ej. Ur konungens handkassa fick den unge skalden
en pension å 1,000 frs., som året därpå ökades med en ny
å 2,000, och 1825, kort före Karl X:s kröning, blev han,
ehuru blott tjugotre år, riddare av hederslegionen. 1822
hade han gift sig och intog, fastän ännu blott en yngling,
redan en ställning inom den litterära världen. Då La Muse
française 1823 grundades, blev han en bland redaktörerna.
Men ännu hade han ej tagit ställning till den då börjande
HUGOS UPPFOSTRAN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
