Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Victor Hugos biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
720 HUGO OCH LOUIS-PHILIPPE
och hängivenhet.“ Men då Karl X året därpå blev avsatt,
gick Hugo utan betänklighet över till Louis-Philippe och
hyllade honom vid flera tillfällen med en servilism, som är
rent osmaklig. Så yttrade han i ett tal, som han med an-
ledning av kronprinsens död 1842 höll till honom bl. a:
“Sire, Ert blod är landets blod; Er familj och Frankrike
hava samma hjärta. Den, som sårar den ena, sårar den
andra. Det är med en outsäglig medkänsla, som det franska
folket i detta ögonblick riktar sina blickar mot Er familj,
mot Er, Sire, som ännu länge skall leva, ty Gud och Frank-
rike ha behov av Eder“. Ingenting — skrev han på ett
annat ställe — “är i dag lättare än att förolämpa konungarna.
En förolämpning mot dem är ett smicker, adresserat åt ett
annat håll“ ■— ett yttrande, som förträffligt passar in på
Hugos senare författarskap. Louis-Philippe var också tack-
sam och utnämnde “vicomte Hugo“ 1845 till pair av Frank-
rike. I pairskammaren tillhörde han högern, och då Louis-
Philippe i februari 1848 abdikerade till förmån för sin sonson
greven av Paris, var Victor Hugo med om att hylla denne,
men fann sig mycket lugnt i republiken och ställde upp sig
som kandidat till nationalförsamlingen, föll visserligen först
igenom, men kom in vid ett nytt val.
Till en början gällde det för Victor Hugo att störta La-
martine, som blivit den provisoriska regeringens chef och
på vilken Hugo var ursinnigt avundsjuk. I det syftet blev
han den ivrigaste förkämpen för prins Napoleons kandidatur
till presidentskapet. Den f. d. legitimisten och f. d. or-
leanisten blev således bonapartist, och han hade desto lättare
att bli det, som han sedan länge hyst poetens beundran för
den store kejsaren. I den tidning, 1’Événement, som han
nu satte upp och vars motto var: Haine vigoureuse de
l’anarchie, skrev han i september 1848: “Man säger, att M.
Louis-Napoléon Bonaparte i afton anländer till Paris. Det
är icke en människa, som kommer. Det är en idé. Sedan
1815 väntar folket Napoleon. Det behöver ett ideal, en
vision, en kärlek. Detta ideal, denna vision, denna kärlek
är kejsaren!^ Detta namn — skrev han i en annan artikel
— verkar såsom en strålande hägring från kejsartiden, “det
betyder minnen, men det innebär också förhoppningar. C’est
un touchant appel que la France fait à Dieu. Elle a besoin
d’un homme qui la sauve“ — frasen är ju vacker, ïnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
