Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Victor Hugo som lyriker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FEUILLES D’AUTOMNE 731
I andra dikter skildrar han sina egna minnen, huru han
vid sju års ålder en gång såg Napoleon, berättar, huru han
bläddrar igenom sina kärleksbrev till hustrun under deras
förlovningstid, huru han stannar framför sängen, där hans
barn vilar och drömmer sina ljusa drömmar:
Enfant, rêve encore!
Dors, ô mes amours!
Ta jeune âme ignore
Où s’en vont tes jours.
Comme une algue morte,
Tu vas, que t’importe?
Le courant t’emporte,
Mais tu dors toujours!
Dessa dikter äro vackra, men de slå icke sällan över i
en väl banal sentimentalitet, och Victor Hugo hade icke
någon förmåga att sätta sig in i barnets känslovärld. Även
inför denna intager han en pose av den store, djupsinnige
tänkaren, och det kläder honom icke — jag tänker här på
den för övrigt gripande La prière pour tous. Utom dessa
diktei’ innehåller samlingen ock en följd av känsliga och
fina naturbilder. Men i den sista dikten förklarar Hugo,
att han nu slagit igen denna bok, som blivit honom främ-
mande, och att han hädanefter skulle anslå andra toner:
J’oublie alors l’amour, la famille, l’enfance
Et les molles chansons et le loisir serein,
Et j’ajoute à ma lyre une corde d’airain!
Med andra ord: hans dikt skulle hädanefter behandla de
stora tilldragelserna, politiken, folkens frihetskamp, Frank-
rikes stora minnen och dylika ämnen. Detta skedde i första
delen av diktsamlingen Chants du Crépuscule, som kom ut
1835 och inleddes med en dikt över julirevolutionen. Men
i dessa tidsdikter komma, synes det mig, bristerna i Hugos
begåvning fram. Han uppträder här — för att begagna
Lansons ord — halvt såsom journalist, halvt såsom profet
och söker att ombilda den gamla satiren till lyrisk och
apokalyptisk satir. Men profet var han icke, och någon
fast politisk åskådning hade han ej heller.
Efter detta gav han ut ännu några lyriska diktsamlingar,
Voix intérieures (1837) och Les Rayons et les ombres
(1840), som innehålla vackra och känsliga dikter. Ty såsom
lyrisk poet utvecklade sig Hugo fortfarande. Men några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
