Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Victor Hugos romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAN D’ISLANDE 737
en mössa av älghud. Munnen var bred, läpparna tjocka,
tänderna vassa och glesa, näsan krokig som en örnnäbb,
på händerna hade han handskar av rävskinn, och han var
beväpnad med en dolk utan slida och en stridsyxa av sten.
Den plats, där vi först göra hans bekantskap, är likboden
i Trondhjem, ett La Morgue, som Hugo skildrar i så gräs-
liga färger som möjligt. Han d’Islande kommer dit, be-
mäktigar sig ett lik, hugger huvudet av detta och lämnar
det åt likvaktaren att tömmas ur och renskrapas, ty han
skall använda huvudskålen såsom bägare att ur den “dricka
människoblod och havsvatten“. Det gör han också. Men
för förvecklingarna i romanen kan det vara överflödigt att
redogöra. Den egentlige boven är en av greve Ahlefelds
underordnade, Musdæmon, som för övrigt är grevinnan Ahle-
felds älskare och far till Ahlefelds barn. Efter en massa
med knalleffekter slutar boken därmed, att Schumackers
oskuld upptäckes, Ordener och Ethel förenas, Musdæmons
skurkstreck upptäckas, och han blir hängd — varvid det
befinnes, att skarprättaren är hans broder — Han d’Islande
tänder eld på fängelset, där han sitter, och blir jämte be-
sättningen innebränd, grevinnan Ahlefeld, vars otrohet upp-
täcks och som förlorat sina barn, blir vansinnig och åt-
skilliga andra bli mördade, ty hela tiden vadar man i brott
och gräsligheter. Han d’Islande är således en typisk skräck-
roman, vars beröringspunkter med Walter Scott man har
mycket svårt att upptäcka.
Emellertid hade de Vigny med sin 1826 utgivna Cinq-
Mars infört Walter Scotts historiska roman i Frankrike,
och tre år efter följde Mérimées Chronique du règne de
Charles IX, vartill jag sedan skall återkomma. Genom
Mérimée hade Frankrike fått en verkligt betydande historisk
roman, och nu skrev även Victor Hugo en dylik, som visser-
ligen till hela sin karaktär är mycket olik Walter Scotts,
men som likväl röjer en stark påverkan från den historiska
romanens fader. Det var Notre-Dame de Paris, som kom
ut 1831. Innehållet är, som bekant, mycket enkelt. Zige-
nerskan Esmeralda förälskar sig i en vacker, men utsvävande
och själlös officer, Esmeralda åter älskas av den lärde, lidelse-
fulle ärkedjäknen Claude Frollo, men avvisar honom; Frollo
mördar — efter vad han själv och andra tro — officeren,
för mordet anklagas den oskyldiga Esmeralda och blir efter
Schilck. Allmän litteratuihistoria. VI. 47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
