Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Företalet till Cromwell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MELODRAMEN 759
tillbaka till den första borgerliga tragedien. Sedan hade
Lessing uttalat sin förkastelsedom över den franska alexan-
drinen, denna hade upprepats av Schlegel, av mad. de Staël
och framför allt av Hugos närmaste föregångare Beyle. Men
denna kritik var ej så farlig, som att det vid sidan av den
pseudoklassiska tragedien vuxit upp ett prosadrama, som fått
sitt hem i två teatrar, i Ambigu comique och Porte-Saint-
Martin. Det var melodramen, och denna var i själva verket
en långt farligare fiende än den ålderdomssvaga verstragedien,
farlig icke minst därför att melodramen var halvt romantisk,
var förromantikens kvarlevande ättling. I viss mån hade
denna utveckling främjats av Corneillebeundraren Napoleon,
som förnyat Théâtre français’ gamla privilegium på att en-
sam uppföra tragedier och komedier. De andra teatrarna
voro således hänvisade till de nya former av drama, som
arbetat sig fram vid sidan av tragedien och komedien d. v. s.
särskilt till melodramen och vaudevillen.
Melodramen har gamla anor. Men vi behöva ej föra dem
längre tillbaka än till Diderots “genre sérieux“. Såsom vi
minnas hade Diderot upptagit de “modernes“ sats, att versen
var onaturlig och att ett drama därför borde vara på prosa.
För att vara ett verklighetsdrama borde det vidare skildra
tilldragelser och personer ur det dagliga livet, och slutligen
borde det ligga mitt emellan tragedi och komedi, väcka både
skratt och tårar. Mot den första punkten reagerade Victor
Hugo, till den sista anslöt han sig däremot i teorien. En
annan föregångare till melodramen har man i de Belloys
tragédie nationale. Ännu mera inverkade den “genre ter-
rible“, som skapats av Baculard d’Arnaud och varom jag
förut talat. Det var särskilt denna, som med det nya år-
hundradet blev det populära folkskådespelet. Förenar man
dessa tre stamträd, har man melodramen, som för övrigt
mottog ständigt nya impulser: från de så ytterst populära
engelska och tyska skräckromanerna, från översättningar av
riddar- och rövardramer, även från Walter Scotts historiska
romaner. En mängd numera glömda författare såsom Du
Cange och Pixérécourt slogo sig också på melodramen, och
såsom femtonårig gosse skrev Victor Hugo själv ett dylikt
stycke, Inès de Castro. Till innehållet och ämnesvalet voro
dessa melodramer ganska växlande, men det är några drag,
som för dem äro gemensamma. För det första — och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
