Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Victor Hugos tragedier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i‘% punkter, även om denne lärt Hugo och hela romantiken
att bryta med lagen om de tre enheterna. Men även här
är Hugo vida mera måttfull än t. ex. Goethe i Götz. Dekora-
tionen i samma akt växlar icke, och tiden, under vilken
hans dramer spela, är jämförelsevis kort. Däremot påminna
hans stycken onekligen om de spanska komedierna, som ju
också väsentligen äro intrigstycken, och ett drama som El
Tejedor de Segovia har ganska många likhetspunkter med
Hernani. Men det kan vara tvivelaktigt, om Hugo känt
till dem. Hans beläsenhet var nästan ingen, och några
direkta lån från spanska dramer har man ännu ej kunnat
påvisa. Störst är likheten med Schiller, vars dramer funnos
översatta på franska och som givet måste tilltala en för-
fattare som Hugo. Schiller var en överlägsen retoriker,
och det var även Hugo. Hans dramer, särskilt Fiesco och
Don Carlos, äro liksom Hugos intrigstycken, och även hans
gestalter böra hava slagit an på Hugo. Vi finna också en
mängd, som gå igen hos den franske skalden: Karl Moor,
som vi möta i Hernani, lady Milford, som har en viss
likhet med Marion de Lorme, Posa och Ruy Blas, drott-
ningarna i Don Carlos och i Ruy Blas. Likheterna kunna
ju vara tillfälliga. Men det synes mig dock svårt att för-
neka, att Schiller varit en författare, som haft stor bety-
delse för Hugo. De starkaste intrycken mottog han dock
nog från melodramen, och som jag redan påpekat äro några
av hans stycken knappt annat än dylika melodramer.
Handlingen är således livlig. Men granskar man den
närmare, finner man lätt, att den är ytterst artificiell och
konstruerad. Utgångspunkten har icke varit ett redan
färdigt ämne, t. ex. en novell som hos Shakspere, utan en
idé, vanligen en antites, t. ex. Triboulet, en vanskaplig
usling, som likväl har en ädel känsla, faderskärleken, i
vilken punkt han till sist straffas, eller Marion de Lorme,
kurtisanen, som för en gång gripes av en ideell kärlek och
som därför går under, när denna kommer i strid med hennes
föregående. Sedan gäller det att finna en handling, i vilken
typen och konflikten kunna passas in. Handlingen blir
därför rent konstruerad och ofta onaturlig. Den är i regeln
byggd på en antites, och den fortskrider hela tiden med
slumpens hjälp. Hos Racine växer handlingen konsekvent
fram ur de agerandes själsliv. Så aldrig hos Hugo, hos
778 DEN SPÄNNANDE HANDLINGEN
.____________________________
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
