Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Victor Hugos betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET PRIMITIVA HOS HUGO 783
slagits av vissa likheter mellan honom och Strindberg — så
ytterst olika de än vid första blicken förefalla och även
sedermera visa sig vara. Strindberg är för mig, såsom jag
i ett annat arbete sökt utveckla, den primitiva människan,
stenåldersvilden, inkastad i kulturen, men fortfarande med
de primitiva instinkterna, och det är därigenom han verkar
så överväldigande. Victor Hugo tillhör samma så ytterst
sällsynta släkte. Såsom person är han visserligen vida mindre
sympatisk än Strindberg, han är mera litterär, mindre ursprung-
lig, mindre originell, kan ofta bli tom och upprepar sig själv
oftare än Strindberg. Men även hos honom finnes det ganska
mycket av denna primitiva människa. Det utmärkande för
denna är förmågan av starkare intryck än de, av vilka kultur-
människan är mäktig, och mot dessa intryck står hon makt-
lös, utan någon motståndskraft. Både Victor Hugo och
Strindberg löpa också kompassen runt, Hugo dock mindre,
emedan hans sensibilitet var mindre än Strindbergs. Men
politiskt börjar han såsom legitimist för att sluta såsom kom-
munard, han är känslig för alla vindar, blir under Louis-
Philippe liberal och påverkas samtidigt av den Napoleons-
kult, som började bliva på modet. Religiöst övergår han
från Chateaubriands estetiska katolicism till en mycket rörig
teism, vars mest utmärkande drag är ett vulgärt hat mot
kyrkan. Tänka kan han icke, men han känner dess våld-
sammare och reagerar för alla vinddrag i tiden. Ehuru han
själv tror sig vara en “flambeau“, är han i själva verket
endast ett eko, ett instrument, som inregistrerar opinionens
temperaturväxlingar. Strindberg greps ju också av alla nya
riktningar, med vilka han kom i beröring, men han hade
därvid icke, såsom ofta Hugo, någon egoistisk baktanke och
kunde mycket ofta gå mot strömmen. Det gjorde Victor
Hugo icke, utan var ständigt på jakt efter popularitet.
Men jag fortsätter parallellen med naturmänniskan. Victor
Hugos vrede och hans hat äro fullkomligt måttlösa, intrycken
äro ofta så starka, att de helt få honom i sitt våld, han
kan aldrig förlåta, aldrig glömma ett agg, han är närig,
“samlar in för vintern“, han saknar allt ädelmod, och för
sanningen har han ej den ringaste respekt — allt drag,
sont vi återfinna i det primitiva själslivet. Han är vidare
en fullständig egoist, men han har en mycket stark känsla
för de sina — för “ungarna“ frestas man att säga — och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
