Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Victor Hugos betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
784 DET PRIMITIVA HOS HUGO
detta är det för oss mest sympatiska draget i hans karak-
tär. Men egendomligt nog’ tyckes han aldrig hava varit kär,
och hans kvantitativt så betydande diktning är nästan blot-
tad på all personlig kärlekslyrik. Han är också utan esprit
— ty espriten kommer först med kulturen — han är aldrig
kvick och han saknar totalt sinne för det löjliga. Att hans
abnorma egenkärlek gjorde honom än komisk, än tarvlig,
förstod han aldrig. Slutligen älskar han brutala scener och
de starka färgerna. Men hans smak är icke säker, och varken
som person eller som skald har han takt. En av hans
samtida talar också om hans “délire d’un gendarme“.
Ur dessa egenskaper, som från kulturmänniskans syn-
punkt äro brister, kunna emellertid Victor Hugos insatser
såsom skald härledas. Såsom vi sett hade han såsom roman-
författare och såsom dramatiker sina betydande brister. Men
han var stor såsom lyriker. Ty han har naturmänniskans
starka sensibilitet, hennes mottaglighet för alla intryck och
hennes kraftiga fantasi att kunna omdana dem till konkreta
bilder. Ibland, särskilt då han blir vred, är intrycket så
starkt, att han blott kan utstöta ett skri — såsom i Les
Châtiments — men när intrycken icke äro så våldsamma,
utlösa de sig i dikt. Faguet har roat sig med att citera
en paradoxal definition på en klassisk författare: klassisk är
den, som i någras språk kan uttrycka allas tankar. Och
han tillägger: är definitionen riktig, är Victor Hugo klassisk.
Från detta uppslag fortsätter han. Victor Hugos idéer äro
aldrig originella, de äro några mycket vanliga tankar om
frihet, mänsklighet, framåtskridande m. m., men han har
för det första förmågan att uttrycka dessa klart, därför att
han uppfattar dem ungefär som alla andra, tämligen ytligt,
men också enkelt, utan de nyanser, som skulle störa över-
skådligheten. Det är den ena sidan av saken. Han ut-
trycker vidare dessa allmänna tankar på ett sätt, som endast
få andra kunnat. Idéerna framträda nämligen icke såsom
några abstrakta satser, utan såsom visuella intryck, som
han med sin kraftiga fantasi kan sammanställa till en konkret
tavla. Han kan därför, såsom den primitiva människan, åt
materiella ting förläna ett nästan mänskligt känsloliv, han
är liksom Strindberg överlägsen, då det gäller att måla,
att få fram en miljö. Människoskildringen i Notre-Dame
de Paris är svag, men husen och gatorna leva. En epok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
