Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Victor Hugos betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGO SOM SPRÅKKONSTNÄR 7 8 5
framträder för honom såsom ljusets spel på tak, vallar, klock-
staplar, torg och vatten. Livet är för honom ett attribut
till färgen. Huvudpersonen i hans dramer är lokalfärgen,
huvudpersonen i hans Notre-Dame de Paris är katedralen.
Han har ingen psykologi, ingen tankeskärpa, ej ens några
finare känslor — om man undantager de primitiva — men
han kan återgiva, vad han sett.
Tack vare det primitiva inslaget i Victor Hugos naturell
kom han — liksom Strindberg för svenskan — att fullkom-
ligt förnya det franska språket. Faguet har på ett förträff-
ligt sätt utvecklat detta, och jag skall här blott göra en
sammanfattning av hans framställning. Liksom nästan alla,
som funnit en ny stil, har han skapat ett språk med nya
bilder. Varje språk är ju ett slags petrificerad mytologi.
Orden voro en gång levande bilder, uttryck för den primi-
tiva människans mytologiska uppfattning av naturen. Men
nu hava bilderna förstelnat och blivit döda. Vårt språk
består av relikter, petrifikat av forntida bilder, metaforer,
myter, och vi betjäna oss av dem utan att tänka på deras
innebörd, vi tala icke vårt eget, utan ett dött språk, som
ej längre verkar på fantasien. Vad fordras då för att sätta
denna i rörelse? Att åter kunna se tillvaron med den pri-
mitiva människans uppfattning och omsätta dessa friska in-
tryck i adekvata bilder, i nya myter. Victor Hugo ägde
denna förmåga, och det är framför allt såsom den store
språkförnyaren, som han kommer att leva. I Odes et Bal-
lades rör han sig ännu med klassicitetens döda språk, och
denna samling ansågs därför av klassikerna såsom hans
mest betydande. Men i företalet till Cromwell har han
redan fått uppgiften klar för sig, och med Les Orientales
börjar nydaningsarbetet. För dessa dikter studerade han
solnedgångarna över Paris, färgspelet, och så skrev han en
samling dikter, vilka visserligen giva oss ett falskt Österland,
men som röra sig med nya, friska bilder och intryck, vilka
äro Victor Hugos egna och sällan lånade från Byron eller
Chateaubriand. I Feuilles d’automne utvecklar han ytter-
ligare denna stil och med Les contemplations når han höjd-
punkten. Men på denna står han icke alltid kvar. Han sak-
nade, som sagt, takt, slår därför ofta över, blir tom och falskt
deklamatorisk, stundom rent av smaklös, och bristerna i hans
karaktär ha därför ofta fördunklat förtjänsterna även i hans stil.
Schlick. Allmän litteraturhistoria. VI. 50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
