Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Gautier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
800 OMPHALE
För övrigt är han den mest filosofiska och oförargliga äkta
man, som finnes. Men älskar du mig?“ — — Så grydde
dagen och markisinnan försvann. Men min onkel måtte ha
fått någon hum om saken, ty på förmiddagen infann han
sig i paviljongen och lät taga ned gobelängen för att maga-
sinera den på vinden. Betjänten rullade hop min älskade
Omphale eller markisinnan Antoinette de T., och jag kunde
ej låta bli att gråta. Dagen därpå skickades jag hem till
mina föräldrar.
Efter någon tid dog min onkel, huset och möblerna såldes
och förmodligen också gobelängen. Många år därefter kom
jag in i en antikvitetsbod och såg där en dammig matt-
rulle, överspunnen av spindelväv. Det är en rokokogobeläng
— sade antikvitetshandlanden — “som föreställer Hercules
och Omphale. Det är en äkta Beauvais, men jag skall sälja
den billigt.“ Sedan han vecklat ut den, fann jag, att det
var min onkels gobeläng, och jag tyckte, att Omphale såg
på mig med sitt behagfulla småleende. “Vad kostar den?“
“Under 400 frs kan jag ej sälja den.“ “Så mycket har
jag ej på mig. Men om en timme är jag tillbaka.“ När
jag kom med mina pengar, fanns gobelängen icke längre
kvar. Den hade just nyss sålts för 600 frs åt en engels-
man. Nåja! kanske var det så gott. Jag kan nu ogrumlat
bevara ett angenämt minne. Och man bör kanske icke se
på rosen, som man beundrade i går. För övrigt är jag nu
icke längre någon ung, vacker gosse, till vars ära några
gobelänggestalter stiga ned från väggen.
I denna novell kunna vi återfinna flera av de för Gautier
karakteristiska dragen. Hans utgångspunkt är här en gobe-
läng “i Vanloos stil“, således ett konstverk, en utgångs-
punkt, som hos honom är ganska vanlig. Själva berättelsen
är ju ytterligt excentrisk, ett uttryck för hans “horreur de la
banalité“. Den lär oss ingenting, det ligger ingen idé bakom
den, och även detta är karakteristiskt för Gautier, ty han
var alls icke någon idéernas man. Psykologien intresserar
honom heller icke, hans blick är riktad på den yttre till-
varon, aldrig på själslivet. Själva motivet har han vidare
knappast själv funnit på. Detta är ju, att en av figurerna
i en tavla får liv, att gränsen mellan dröm och verklighet
upphäves, så att man icke vet, vad som är det ena eller
vad som är det andra, och detta motiv återgår till Hoff-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
