Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Gautier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l’art pour l’art 801
manns av mig förut refererade novell, Artushov. Med all
sannolikhet har Gautier lånat det från den tyska nyroman-
tiken, av vilken han i allmänhet är starkt påverkad, mera
än Nodier. Men han plagierar icke, utan han har behandlat
motivet med fransk grace och esprit, och till det franska
inslaget hör också en viss smak för det skabrösa och retande,
som icke finnes i den tyska förebilden. Gautier äger väl
fantasi, men målarens, icke epikerns, han har ingen upp-
finningsförmåga, och de ämnen, han behandlade, fann han
antingen i huvudsak redan färdiga, såsom här, eller också
voro de fullkomligt obetydliga. Sedan utbroderade han
detaljerna, här skildringen av trädgården, av paviljongen,
av gobelängen, i Une nuit de Cléopâtre av Nillandskapet.
Hans bästa dikter äro nästan alla småstycken, “Caméer“ i
ord, och för den stora kompositionen hade han ej nog
skaparkraft. Han har däremot, såsom alla romantiker, en
mycket stark känsla för lokal- och tidsfärgens betydelse,
och i Omphale får man verkligen en bouquet av rokoko.
Men han skiljer sig från de andra romantikerna däri, att
medeltiden och gotiken ej tilltala honom, utan i stället
rokokon och framför allt antiken. Hos honom fanns näm-
ligen ett ganska utpräglat drag av alexandrinsk poet, vari-
genom han blev en föregångare till de sedan uppträdande
‘‘parnassiens“. L’art pour l’art är hans liksom deras princip.
Men även här torde han hava fått uppslaget från den tyska
nyromantiken; åtminstone återfinnes där denna livsupp-
fattning tidigare än i Frankrike. Det är ju samma lära, som
förkunnas i Lucinde. Den sista dikten i Emaux et Camées
heter L’art och slutar: allt går under. Endast konsten är
till för evigheten. Bysten överlever staden, medaljen, som
arbetaren finner i jorden, berättar för oss, att en kejsare
en gång funnits, gudarna själva hava dött, men de verser,
i vilka de besjungits, hava visat sig varaktigare än koppar-
tavlor. Så forma då och ciselera, på det att din svävande
dröm må taga gestalt i det motsträviga blocket! Konsten
är således det högsta i livet, det, som ger livet ett innehåll,
och för konstnären betyder moralen intet. Gautiers författar-
skap är också mer än vanligt osedligt, och lika främmande
som för moralen var han för religionen. Han hade aldrig,
som de flesta andra franska romantikerna, genomgått någon
katolsk kris, utan alltid varit och förblivit hedning. Den
Schlick. Allmän litteraturhistoria. VI. 51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
