Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Gautier - Mérimée
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
802 MÉRIMÉES PERSONLIGHET
rika, med religionen sammanhängande känsla, som finnes
hos romantiken och som är förutsättningen för en verklig
lyrik, den återfinna vi ej hos Gautier. Han är en stor
språkkonstnär, är ypperlig, då han snidar sina eleganta
caméer, vi kunna — för att begagna Snoilskys ord i Noli
me tangere — beundra skulpturerna kring portalen i hans
park. Men drömpalatset där bakom få vi aldrig skåda, ty
något dylikt fanns ej i Gautiers diktning. Och det är hans
kanske största brist såsom poet.
MÉRIMÉE
Om man frånser den omtvistliga Victor Hugo, torde väl
de tre mest betydande personligheterna bland de franska
högromantikerna vara Musset, Sainte-Beuve och Mérimée,
den förste såsom skald, de två senare såsom intelligenser.
Men Mérimée var i motsats till Sainte-Beuve därjämte en
högst betydande skönlitterär författare. Hans beröring med
den romantiska skolans chef var endast kortvarig. Han till-
hörde den krets, för vilken Victor Hugo läste upp sin Hernani.
Men kort därefter skildes deras vägar, och Mérimée hade
alldeles för gott huvud att länge kunna härda ut med den
fåfänge popularitetsjägaren Victor Hugo, som för Övrigt
redan i början av 1830-talet kom på spänd fot även med
de Vigny och Sainte-Beuve. Men var Mérimée verkligen
romantiker och kan han icke snarare hänföras till den litterära
riktning, som följde på romantiken? Han är i motsats till
Victor Hugo en betydande psykolog, men han har alls icke
någon lyrisk ådra, skriver aldrig vers, och de dikter, han
meddelar, äro på prosa, i sina dramer, sina romaner och
sina noveller ger han aldrig sig själv, gör inga “confessions“,
som inom romantiken var så vanligt, utan strävar efter en
så objektiv och så opersonlig stil som möjligt. Allt detta
tyder ju snarast på en av realismens anhängare. Men som
vi strax skola se är han innerst hela tiden romantiker, och
ännu hans sista novell, Lokis, är sådan, att den kunnat
vara skriven av Hoffmann eller Poe. Romantiskt är det
dominerande intresset hos honom. Vad han nästan ständigt
vill skildra, är det exotiska eller kanske rättare: det pri-
mitiva. Han finner det i Spanien, i Afrika, i Illyrien, på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
