Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Mérimée
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
806 CLARA «AZUL
ni, att jag ser äldre ut?“ “Gud! en så: vacker flicka“ —
utropa Rafael och Domingo. Och Antonio, som tycker deG
samma, besvärjer djävulen: “Vik hädan satan! Du skall ej
besegra mig!“ Men det gör den Onde i alla fall. Alla de tre
vördnadsvärda fäderna ha blivit kära i flickan och göra
henne sin kärleksförklaring, alla vilja de rymma med henne,
och så slutar det med, att den av sin lidelse vilde Antonio
sticker ned rivalen Rafael. Detta låter ju hemskt. Men
det är icke så allvarligt. Mariquita vänder sig till publiken
och yttrar: “När ni ser detta tragiska slut, misstänker jag,
att ni med oss går in på, att en kvinna är en djävul.“
Och Antonio tillägger: “Så slutar första delen av Sankt
Antonii frestelse. Ursäkta författarens fel.“ Samma avslut-
ning har Le Ciel et 1’Enfer. Donna Urraca är from och
vill omvända sin älskare Don Pablo, som är en förstockad
fritänkare. Det lyckas inte, och hennes biktfader, fray
Bartolomé, som har ett horn i sidan till don Pablo, inbillar
henne, att Pablo är henne otrogen. I sin förbittring yppar
då donna Urraca för biktfadern, att den trolöse är författare
till en förgriplig ströskrift, och med stöd av denna anklagelse
blir don Pablo av inkvisitionen kastad i fängelse. Men miss-
taget blir avslöjat, donna Urraca blir nu åter lidelsefullt för-
älskad i Pablo och ursinnig på biktfadern, som hon trots
sin fromhet sticker ned för att låta don Pablo i dennes dräkt
rymma ur fängelset, “och så slutar den här komedien. Ursäkta
författarens fel!“ En mera verkligt tragisk färgton har det
tredje stycket l’Amour africain, som skildrar en lidelsefull
kamp mellan kärleken och vänskapen. Två ädelsinnade morer
älska samma slavinna, det kommer till en strid dem emellan,
Nöuman nedsticker sin vän Zein, men gripes ögonblicket
därpå av en vild förtvivlan och mördar då den kvinna, som
varit orsaken till deras tvist. Men slutet är detsamma som
i de båda föregående styckena. En tjänare kommer in,
vänder sig till Nouman och anmäler: “Herre, aftonmåltiden
är färdig och pjäsen är slut.“ “Det var en annan sak.“
Nu få liken liv, och den mördade slavinnan stiger fram för
publiken: “Så slutar L’Amour africain, en komedi eller, om
ni hellre vill: en tragedi, som man säger nu för tiden. Ni
kommer kanske att utropa: det var två bra litet ridderliga
hjältar. Kan så vara, och författaren har nog haft orätt
i att icke ge sina beduiner mera spanska känslor. Men på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
