Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Mérimée
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CLARA GAZUL 807
det svarar han, att beduinerna inte bruka lära sig sällskaps-
skick i Madrid och att deras kärlek har något av Saharas
hetta. Men vad tycker ni om ämnet? Nåja, tänk vad ni
vill, men ursäkta författarens fel.“
Det hela har således blott varit ett skämt, ett skuggspel,
teater, icke verkligt. Vi känna igen Tiecks nyromantiska
ironi, men översatt på franska, och det, som hos Tieck varit
klumpigt, dumt, pedantiskt blir här grace och esprit. Redan
från början hava vi klart för oss, att det icke gäller allvar,
att de handlande äro teaterfigurer, komedianter, som spela
för oss, men likväl ryckas vi med, få sympati för dem, börja
tro på konfliktens verklighet -— och så slutar författaren
med sitt ironiska: det hela har bara varit en komedi! Ursäkta
felen! I lätta, luftiga färger har han för oss målat en spansk
akvarell, givit oss en bild av spanskt liv med en stark lokal-
färg, och denna lokalfärg har tydligen för honom varit huvud-
saken.
Den är det också i det något utförligare stycket Inèz
Mendo, som mera är hållet i Lopes stil och där den ironiska
upplösningen mindre är på sin plats, ty här är konflikten
djupare och psykologien mera utförd. Inèz Mendo är ett
dubbeldrama med en ytterst livlig och spännande handling,
som skulle hava hedrat även en av de gamla spanska drama-
tikerna. Den högättade Don Esteban de Mendoza har för-
älskat sig i Juan Mendos dotter. Ingen vet, vem Juan
Mendo är, icke ens hans dotter, men i själva verket är han
“infamis“, är byns bödel, ehuru han i det fredliga samhället
ännu ej haft tillfälle att verkställa någon avrättning. Blott
alkalden känner hans hemlighet. På sin sons vägnar friar
Don Luis de Mendoza till hans dotter, ty trots sin höga
börd hyser han inga ståndsfördomar och har därför intet
emot, att hans son äktar en bondes dotter. Men till hans
förvåning säger Juan nej — varför vill han icke yppa. Så
råkar Don Esteban i tvist med en annan ung ädling, just
för Inèz’ skull, det kommer till en duell, Don Esieban
sticker ned sin motståndare, blir häktad och dömd till döden.
Don Luis har visserligen begärt nåd hos konungen för sin
son, men alkalden har redan givit befallning om avrättningen,
och Don Esteban har stigit upp på schavotten, där Juan
Mendo skall förrätta sin bödelstjanst. Denne träder fram,
men med den vänstra handen — hugger han av den högra:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
