Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Mérimée
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
808 CLAKA GAZUL
och nu finnes det ingen skarprättare, som kan verkställa
straffet. Don Esteban är räddad, ty i detsamma kommer
konungen själv, ger Esteban nåd, slår den modige Juan
Mendo till adelsman och förenar de älskande.
Knalleffekten i slutet påminner om Alarcons El Tejedor
de Segovia. Men fortsättningen erinrar om Constants Adolphe:
den visar oss, huru kärleken vissnar. Don Esteban och Inèz
Mendo ha blivit gifta, och de båda dramerna hava således
en viss motsvarighet till Le Barbier de Seville och Le Mariage
de Figaro. Den nya grevinnan är tyvärr bara en bondflicka,
Don Estebans förnäma umgänge drar sig för henne, på sin
patois säger hon beständiga grodor, begår fel i sin toalett
o. s. v. Esteban älskar henne visserligen ännu, men kan
för sig själv ej dölja, att den första kärleken svalnat, och
att han lider av hennes bondfasoner. Så uppenbarar sig
en av hans gamla inklinationer, hertiginnan de Montalvan,
på slottet, en vacker, överlägsen världsdam, som föresatt sig
att åter få Don Esteban på knä. Först förstår hon att på
det älskvärdaste sätt visa sin överlägsenhet över den stackars
Inez. Men måhända hade hon ändå ej lyckats, så vida hon
ej fått hjälp av Estebans ridderlighet. Hertiginnan är näm-
ligen inblandad i en politisk intrig, har måst fly från Madrid,
besöker under flykten Estebans slott, men skall där häktas,
Esteban känner sig förpliktad att hjälpa henne över gränsen
till Portugal, och så slutar det hela därmed, att han blir
förrädare mot sitt land, glömmer Inèz och förklarar hertiginnan
sin kärlek. Men hon har blott velat hämnas och överger
honom för en annan älskare, den förtvivlade Esteban åter-
vänder då till sin hustru, men för sent: hans trohetsbrott
har krossat Inèz hjärta, och hon dör i hans armar. Men
här ha gestalterna fått så mycket av verklighetens liv, att
den sedvanliga avslutningen ej längre är på sin plats. Stycket
har nästen slagit över i melodram, och enligt min mening
var det brist på estetisk taktkänsla, när Mérimée även här
lät det hela sluta som en fars. Inèz reser sig upp, vänder
sig till publiken och säger: “författaren har befallt mig att
stå upp igen för att anhålla om ert överseende, och då ni
går, har ni i varje fall tillfredsställelsen att veta, att någon
tredje del ej skall följa“.
Ännu mer ett verkligt drama— och ett mycket gott sådant —
är det femte stycket Les Espagnols en Danemarck, som be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
