Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Mérimée
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
820 COLOMBA
naturliga förklaringen, att denna faktiskt blir den enda
rimliga.
1840 företog han en resa till Korsika samt sedermera till
Grekland och Mindre Asien. Frukten av hans uppehåll på
Korsika var hans livs stora mästerverk Colomba. Utföran-
det, stilen, är fullkomligt klassisk, men huvudsynpunkten
var fortfarande romantisk. Vad han vill giva är just denna
av romantikerna förgudade lokalfärg, som han två år senare
i företalet till la Guzla så blodigt nedhånade. Romantikerna
sökte ju ständigt att upptäcka nya land; Mérimée hade med
Mateo Falcone upptäckt Korsika, men då han skrev denna
novell, hade han ännu ej sett den halvvilda ön. Colomba
däremot vilar på verklig autopsi. Men som vanligt lägger
han mindre vikt vid natursceneriet och vill i stället teckna
det primitiva, exotiska folklynnet. *Innehållet är enkelt.
En ung korsikansk officer della Rebbia vänder från Frank-
rike tillbaka till fäderneön. Hans far hade två år förut
blivit mördad — som man tror av en advokat Barricinis
söner, ty mellan de båda familjerna hade sedan århundraden
tillbaka rått fiendskap. Alla äro därför övertygade om, att
della Rebbia vänt tillbaka för att utkräva vendetta. Men
della Rebbia har så länge vistats i Frankrike, att han
vuxit ifrån det korsikanska åskådningssättet, och för övrigt
har han starka skäl att tro, att Barricini är oskyldig. Men
huvudpersonen är icke han, utan hans syster Colomba, som
väl fortfarande torde vara en bland de yppersta skapelser,
som den franska diktkonsten äger. Hon är ren korsikanska
och har något av naturbarnets tjusning, men tillika en antik,
grekisk idealitet och storslagenhet. Man har jämfört henne
med Elektra, och likheten är onekligen slående. Hon är —
med rätta — övertygad om, att Orlanduccio Barricini är
mördaren och likaså, att det är broderns plikt att döda
honom. Då han vägrar, gör hon allt för att tvinga honom
till handling, men förlorar därunder intet av sin idealitet.
Liksom hos Elektra är det drivande motivet icke egentligen
hämnd, utan känsla för plikten mot ätten och den mördade
fadern. Den nya Elektra är på samma gång en hellenisk
gestalt och en enkel, naturlig korsikansk flicka, som aldrig
poserar, men aldrig förlorar sin medfödda värdighet. Hand-
lingen skrider fram nästan med den grekiska tragediens
nödvändighet och kulminerar däri, att de båda bröderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
