Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Mérimée
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÉBIMÉE VID HOVET 823
flera märkliga kyrkor blevo genom hans ingripande räddade.
Men genom dessa sysselsättningar drogs hans håg över från
skönlitteraturen till historien och arkeologien, han skrev
några arbeten i romersk och spansk historia, vilka icke lära
vara särskilt märkvärdiga, och omkring 1848 började han
att studera ryska, översatte flera arbeten av Gogol, Puschkin
och Turgenjeff, fördjupade sig i studiet av rysk historia
och ryska seder — även här var det tydligen det nya,
exotiska, som drog honom, och över huvud är han en bland
de första, som gjorde Ryssland bekant för Europa. Men
samtidigt var han den fulländade världsmannen, som reste
mycket och som hade sitt umgänge, för övrigt ett mycket
internationellt umgänge, såväl i de aristokratiska och vittra
salongerna som bakom teaterns kulisser. Utan att någonsin
vilja dominera eller göra sig gällande förvärvade han sig
respekt, och 1843 blev han invald i Académie des Inscrip-
tions et belles-lettres, året därpå i Académie française. Hans
ekonomi var god, och han förblev gammal ungkarl, trots
alla försök att gifta bort honom.
Bland hans många kvinnliga bekantskaper var det sär-
skilt en, som fick betydelse för honom, nämligen den spanska
grevinnan de Montijo, med vilken han 1836 gjort bekant-
skap och som förblev hans vän under hela livet. Hon hade
då en liten dotter på tio år, Eugénie, som nästan uppfostra-
des av Mérimée. Då hon i januari 1853 blev fransmännens
kejsarinna, kom Mérimée att få en alldeles särskild ställning.
I viss mån blev han hovman, kom att tillhöra den förtro-
ligaste hovcirkeln, följde kejsarinnan till Saint-Cloud, Com-
piègne, Biarritz, blev hovets smakorakel, men han blev aldrig
servil, utan fortfor att vara en gammal vän, som aldrig
missbrukade sin ställning och som aldrig tillskansade sig
några fördelar. Bonapartist var han av övertygelse och
förblev kejsarinnan trogen intill det sista. Då kejsardömet
under augusti 1870 höll på att störta, begav han sig, nästan
döende, upp till Thiers för att söka förmå denne att med
sin auktoritet stödja kejsarinnan, som då var regent. Det
misslyckades, kejsarinnan flydde, republiken utropades, och
Mérimée fördes själv ned till Cannes. Därifrån skrev han
den 13 september till en väninna: “Jag har hela mitt liv
sökt att befria mig från fördomar, har velat vara världs-
borgare, innan jag blev fransman. Men de där filosof-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
