Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Mérimée
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
824 UNE INCONNUE
mantlarna duga icke längre. Jag blöder i dag av samma
sår som de dumma fransmännen, jag gråter över deras för-
ödmjukelser, och så otacksamma och absurda de än äro,
älskar jag dem städse.“ Tio dagar senare hade den gamle
skeptikern och Ironikern slutat sina dagar.
Hans död blev naturligtvis ouppmärksammad, ty under
septemberdagarna 1870 hade världen annat att tänka på.
Och sedan glömde man Mérimée. Men 1873 kom en sam-
ling brev ut, skrivna av Mérimée till en då av publiken
okänd kvinnlig korrespondent: Lettres à une Inconnue, och
denna samling riktade åter uppmärksamheten på Colombas
författare. Sedan följde andra brevsamlingar, såsom Lettres
à une autre Inconnue (1875) m. fl. Och här lärde man
känna “Mérimée intime“. Den viktigaste samlingen är den
första, och som man numera känner, hette den okända
adressaten Jenny Dacquin och var dotter till en notaire i
Boulogne-sur-Mer, men var genom sin uppfostran halvengelska
— “L’autre inconnue“ var däremot grevinnan Lise de Przezd-
zieska. Omkring 1840 hade Jenny Dacquin anonymt skrivit
till Mérimée. Hon var en mycket intelligent kvinna, och
Mérimée blev intresserad av henne, han svarade och inom
kort kom en korrespondens till stånd. Slutligen träffades
de personligen. Utrymmet tillåter mig ej att följa de olika
växlingarna i denna roman ur verkligheten. Jenny Dacquin
var utan tvivel kär i Mérimée, hans känslor äro svårare att
analysera, men i varje fall övergick erotiken med åren till
en vänskap, som har en nyans av verklig ömhet. Jag vill
här göra två utdrag ur denna brevväxling, det ena från
dess början, det andra från dess slut, då jag tror, att dessa
bättre än varje karakteristik ger oss Mérimées personlighet.
Det första är från 1840, då Mérimée var trettiosju år:
“Er motvilja mot att personligen träffa mig sammanhänger
utan tvivel ganska mycket med er naturliga klokhet. Men
lugna er. Jag skall icke bli kär i er. För några år sedan
kunde det hava hänt. Nu är jag för gammal, och jag har
varit för olycklig. — — — Ni torde erinra er min moral-
sats: kärleken ursäktar allt, men man måste vara säker på,
att det är kärlek. I följd därav skulle jag bli förtjust över
att få råka er. Ni skulle måhända förvärva er en verklig
vän, och jag skulle kanske i er finna, vad jag så länge
sökt: en kvinna, i vilken jag icke är kär, men till vilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
