Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Mérimée - Musset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNE INCONNUE 825
jag kan hysa förtroende.“ Så alldeles utan all erotik avlopp
det nu inte, men Mérimées älskarinna tyckes Jenny Dacquin
aldrig hava blivit. Så gingo åren och bägge blevo äldre.
I ett brev berättar då Mérimée, att han en vinterdag varit
i Versailles och där gjort en pilgrimsfärd till de ställen, där
de många år förut varit tillsammans, till det hörn i galleriet,
där de fordom träffats: “Ni frågar mig måhända, varför jag-
rest för att se sommarens blommor och den friska grönskan,
när de förvandlats av vinterns köld och is. Ja, varför?
Det ser ut, som om någon orons ande drivit mig. Jag
hade ett behov av att se det dött, som vi aldrig mera
skola få se levande. Och vad tror ni jag fann? Jag fann
en liten knoppande stängel, som sköt upp ur den hårda
marken i vår bosquet, och jag såg huru det klara solljuset
göt sig tvärs igenom det förut alltid tillslutna fönstret i vårt
hörn av galleriet. Vad är det detta symboliserar? Oh! mon
amour, ce que cela signifie, c’est que la lumière et la vie
devraient toujours signifier la vérité, non la fausseté, le bien,
non le mal, la confiance, non le soupçon. Voudrez-vous
vous accorder à cela, ne pas écraser le bourgeon et ne pas
obscurcir la lumière.“
Det sista brevet till Jenny Dacquin skrev Mérimée den
23 september 1870 — samma dag han dog.
MUSSET
Den måhända största poeten bland de franska roman-
tikerna var Alfred de Musset. Liksom hos Mérimée fanns
det också hos honom drag av en realist och av en klassiker,
och det kan förefalla, som om han snarast varit en anti-
romantiker. Endast några få år stod han Victor Hugo nära,
bröt redan 1831 med Cénaclet och trodde sig sedan hava
utträtt ur den romantiska skolan. Men i själva verket för-
blev han alltjämt romantiker. Det väl mest kännetecknande
draget hos romantiken är den starka subjektivismen, arvet
från Rousseau. Romantikernas lyrik, dramer och romaner
hava mer eller mindre karaktären av “confessions“ — så
Byrons, Chateaubriands, Lamartines och även Mussets. I
sina hjältar har han alltid, från någon sida, tecknat sig
själv. Han gör det visserligen med mindre pose och koketteri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
