Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Musset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 26 MUSSETS PERSONLIGHET
än Byron och Chateaubriand, och för publiken stryker han
ej under identiteten mellan diktgestalten och författaren.
Men likväl är det ständigt sig själv han giver. Vidare äro
dessa gestalter fyllda av denna rika lyrik, som är det andra
karakteristiska draget för romantiken. Fastän Perdican talar
på prosa, utforma sig hans yttranden till lyriska dikter av
en underbar skönhet. Ett tredje romantiskt drag finna vi
i Mussets visserligen ej kraftfulla, men så rika och så gra-
ciösa fantasi. Det är sant, att han var vida mera realist
än Victor Hugo. För verkligheten hade denne ej sinne,
annat än för så vitt den framträdde som färg; människorna
i hans romaner och dramer äro rena fantasiskapelser. Musset
däremot har alltid verkligheten såsom utgångspunkt, och så
till vida står han den samtida realismen nära. Men denna
verklighet har städse omdanats av fantasien, hans komedier
spela lika mycket i drömlandet som i verklighetens värld,
gestalterna röra sig liksom bakom en genomskinlig florsridå,
som förvandla dem till väsen av Ariels art, och i själva
verket äro hans komedier romantiska sagospel ur verklig-
heten, romantikens quinta essentia. Hans dikt blir aldrig
vulgär såsom Hugos kan bli eller klumpig som Tiecks, utan
är framför allt fin, graciös, och den lätta fantasien förenas
här med rokokons esprit och elegans.
Även Mussets levnadssaga var romantikerns. Han var
icke någon praktisk klok bourgeois som Victor Hugo, utan
ett passionens barn, som icke kunde finna sig till rätta i
verklighetens värld och som där gick under. Men med
alla sina fel var han i varje fall en vida älskvärdare per-
sonlighet än Hugo. För det första var han ovanligt litet
egenkär och höll sig alltid i ett diskretskymundan. För
Hugos simpla reklamsjuka var han alldeles fri. Han hade
icke något kotteri, som förkunnade hans lov, och han bröt
med romantiken, då denna var som mäktigast utan att där-
för gå över till motståndarne. Sina dramei’ skrev han icke
för teatern, utan publicerade dem i Revue des deux Mondes,
där de mycket snart glömdes bort, och de uppfördes ej heller
på scenen. Först 1847 kom man av en ren händelse att
observera dem. En fransk aktris hade i Petersburg sett en
rysk pjäs, som mycket slog an på henne, och då hon bad
om en översättning, gav man henne det franska originalet
— Mussets Un Caprice. Vid återkomsten till Paris upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
