Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Musset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUSSETS PERSONLIGHET 827
förde hon stycket, i november 1847, och först nu upp-
täckte man, att man i Musset hade en stor dramatisk skald.
Müsset var, som sagt, ett passionens barn. Han drack
djupt ur njutningarnas bägare, tömde den till draggen, men
egendomligt nog bevarade han likväl något av barnet. Han
var ovanligt vacker, dessutom elegant i sätt, vanor och
dräkt, och kvinnorna kände sig av en halvt moderlig instinkt
dragna till honom: Que j’aie été ta maîtresse ou ta mère,
peu importe — skrev George Sand till honom. Andra
kvinnor tänkte lika, och följden blev ofta ett syndafall som
donna Julias i Byrons Don Juan. Visserligen kan Musset
icke frikännas från en viss pose med sin lastbarhet. Men
denna pose hörde till hela romantiken. Den återfinnes redan
hos Klingers hjältar och når sin höjdpunkt hos Byron. Men
hos Musset är den mera äkta, och han har en stark känsla
av, att ett liv, sådant som han själv förde, dock drar ned
människan och att det finnes något högre och bättre: den
sedliga renheten. Det är detta, som är temat i en stor del
av hans bästa dikter. I varje fall har han alls icke Byrons
överlägsna förförartyp. Han är icke en Don Juan, kall-
hjärtad och övertygad om sin oemotståndlighet, utan snarare
en Chérubin med ett stänk av svårmod, drömmarlynne och
naivitet. Livets enda problem är för honom kärleken, och
i detta fall är det ingen fransk författare, som han står så
nära som Marivaux. Men då dennes Eros endast varit roko-
kons skälmska amorin, är Mussets en Eros-Thanatos, som
skänker icke blott livets högsta lycka utan ock dess dju-
paste smärta. Några andra gudar vid sidan av Eros kände
Musset icke. För politiken var han alldeles ointresserad,
någon levnadsfilosofi hade han aldrig uttänkt, på botten av
hans väsen fanns visserligen en religiös känsla, men stark
var denna icke, och den bild, han ger av sig själv, var av
den desillusionerade, av ynglingen, som förlorat sin barn-
doms tro och som känner detta såsom en stor och oer-
sättlig förlust. Men tvivlen, som aldrig varit starka, för-
svunno med åren, och den stackars förfallne Musset slutade
i detta fall nästan såsom ett gott barn med ett stilla svär-
meri icke blott för sjuksystern, som vårdade honom, sœur
Marcelline, utan ock för hennes religion.
I motsats till den falske vicomten Victor Hugo tillhörde
Louis-Charles Alfred de Musset verkligen den gamla franska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
