Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Musset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 62 ON NE BADINE PAS AVEC l’AMOÜK
det, det är omöjligt. “Jo, jag är säker på det.“ “Maître
Bridaine, det ges ögonblick, då jag tvivlar på er vänskap.
Ni tyckes vinnlägga er om att motsäga mig! Icke ett ord
mer om den saken. Jag har gjort upp en plan att gifta
bort min nièce med min son. Det är ett mycket passande
par — deras uppfostran har också kostat mig sextusen écus.“
Det är dylika farsscener, som hela tiden växla med Perdi-
cans och Camilles historia, och det är till en del genom att
avteckna sig mot denna fond, som deras erotik får över sig
något av sagans poesi.
De båda unga komma från var sitt håll in till baronen,
Perdican översvallande av glädje att träffa sin far och sin
kusin, Camille sedesam, stel och reserverad. “Se, min far,
så vacker Camille har blivit!“ “Nå så omfamna din kusin.“
Men Camille avböjer alla karesser, och den gamle baronen
blir upprörd över hennes köld. Så träffas de båda unga
ute i byn. Det var inte vackert, Camille — säger Perdican
att neka mig en kyss. “Så är jag. Det är nu mitt sätt.“
“Vill du inte ta min arm för att göra en tur i byn?“
“Nej, jag är trött.“ “Skulle du inte tycka det vara roligt
att ännu en gång återse ängsmarken? Och kommer du
ihåg våra båtfärder? Låt oss fara ända ned till kvarnarna!
Jag skall ro och du skall styra.“ "Jag har inte lust.“
“Nå, kommer du då ej ihåg vår barndom?“ “Jag är icke
tillräckligt ung för att tycka om dockor, och ej tillräck-
ligt gammal för att älska det förflutna.“ “Stackars barn,
jag beklagar dig uppriktigt.“ Så skiljas de, och Perdican
träffar bondfolket. Först är man litet rädd för Perdican:
han skulle vara så lärd. Men Perdican svarar: “Veten-
skapen är nog bra. Träden och ängarna lära oss i alla
fall det bästa av allt — att glömma bort, vad man vet.“
Och så får han se den vackra Rosette, Camilles disyster,
som på hans begäran blygt sträcker fram sin lilla näpna
mun och får en kyss. Det var annat! Och så slutar allt
i allmän fröjd. Perdican tar Rosette under armen, och nu
bär det av med sång och stoj genom byn.
I den andra akten träffas Perdican och Camille ånyo, och
det kommer till den stora uppgörelsen dem emellan. “Jag
hade orätt,“ säger hon, “att neka dig en kyss. Men låt oss
nu språka i all vänskap. Jag har synts dig högdragen och
tvär. Skälet är enkelt: jag tänker bli nunna. Men innan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
