Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Musset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUSSETS SISTA TID 86 9
Året därpå följde ett nytt proverbe, Il ne faut jurer de
rien, ett kvickt och roligt stycke, graciöst och fint, men
mera rokoko än saga. Stycket närmar sig snarast en komedi
i Marivaux’ stil, och detsamma kan sägas om hans nästa,
Un Caprice, som väl är Mussets mest populära stycke, i själva
verket blott en konversation mellan tre personer, men en kon-
versation, som utmärker sig icke blott genom dialogens säll-
sporda grace och esprit, utan ock för den fina psykologien.
Men med Un Caprice slutade Musset för en längre tid upp
med sitt dramatiska författarskap. Kort därefter fick han en
sinekur — som bibliotekarie vid ett ministerium. Lönen var
visserligen ganska liten, 3,000 frs, men Musset behövde nu
ej skriva för inkomsten, och i det hela slutade han upp med
sitt författarskap. Han publicerade väl några enstaka kome-
dier och noveller, men de bringa inga nyheter, och jag skall
därför ej upptaga utrymmet med att redogöra för dem.
Det mest betydelsefulla i hans senare författarskap torde
vara de “Contes“, som han nu började dikta och av vilka
Un merle blanc är den kvickaste och älskvärdaste, något i
Andersens stil; i själva verket är sagan en beslöjad drift
med den produktiva George Sand. Men i det hela hade
hans sångmö tystnat. Till en del berodde detta på sjuk-
dom. 1840 fick han en svår lunginflammation, och 1842
angreps han av en allvarlig hjärtåkomma. Men tyvärr hade
han också börjat att dricka — en otäck blandning av öl,
konjak och absint, och detta moraliska dödsarbete fortfor
i femton år. Ofta fick polisen taga hand om honom och
sätta in drinkaren i den beryktade cellen nr 14. Han
skämtade väl med sina missöden, men skämtet var icke all-
deles glatt och otvunget, och andra ögonblick fylldes han
av den djupaste förtvivlan. Sjukdomsfallen blevo allt tal-
rikare. Under dessa vårdades han av en sjuksyster, sœur
Marcelline, och hon blev hans sista kärlek. Till slut kom
den store befriaren. På kvällen den första maj 1857 var
han mycket svag, och kl. 1 på natten till den följande
dagen yttrade han: “Sova ... Äntligen får jag sova!“
Det var hans sista ord. Han slumrade in, för att icke mera
vakna.
Sin grav fick han på Père Lachaise. Över denna plan-
terades en tårpil, och till inskrift på stenen satte man en
strof ur hans dikt Lucie:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
