Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiens litteratur - Alessandro Manzoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANZONIS LYRIK 8Ö5
skapsmänniska, och så småningom gick den ena efter den
andra av hans bekanta bort. Själv levde han ända till 1873
och uppnådde således den höga åldern av åttioåtta år.
Såsom skald var han verksam endast under en kort tid.
Om man frånser några ungdomsdikter, som ännu äro hållna
i den äldre stilen, slog han igenom först 1815 med sina
religiösa dikter, Inni sacri, fem stycken, vilka sedan efter-
följdes av några andra lyriska dikter, bland vilka hans Cinque
Maggio, ett ode över Napoleons död, är den mest bekanta.
1820 kom hans drama II Conte di Carmagnola ut, 1822 hans
andra tragedi Adelchi och 1827 hans mest ryktbara arbete,
romanen I Promessi Sposi. Men därmed slutade Manzoni
såsom författare, och under de närmare femtio år, som åter-
stodo av hans liv, var han såsom poet steril.
Såsom lyriker var han föga produktiv. Hans stil är sträng
och ovanligt ren, och därigenom kan han, mera än Foscolo,
sägas hava brutit med 1700-talets urvattnade barockpoesi;
den hedniska mytologi, som då varit så på modet, syntes
Manzoni även av religiösa skäl förkastlig. Men någon rikare
känsla hade Manzoni icke. Han är fromt religiös, men utan
all mystik, och hans lyrik är icke subjektiv som Leopardis.
Han kan icke gripa oss såsom denne, men han är klar,
enkel och naturlig.
Såsom dramatiker är han nog mindre betydande än så-
som lyriker, och huvudbristen i hans båda tragedier är
mycket väsentlig: de äro rent episkt byggda, icke dramatiskt,
och några levande personligheter förmådde han här ej skapa.
Men de ha en viss litteraturhistorisk betydelse såsom över-
gångsled mellan Alfieri och det moderna dramat. Ungefär
vid den tid, då Manzoni började skriva på II Conte di
Carmagnola, synes man även i Italien hava fått kännedom
om de nyare teorierna rörande dramat. 1819 utkom en
översättning av Schillers tragedier, och i Milanotidningen 11
Conciliatore, som gavs ut 1818—1819, diskuterades den sam-
tidigt i Frankrike brännande frågan om de tre enheterna.
Några skräckdramer, av Giovanni Piedimonte, förebådade
romantiken. Så trycktes ungefär samtidigt två dramer, som
med en viss rätt kunna betraktas såsom romantiska, näm-
ligen Nicolinis Nabucco (1819) och II Conte di Carmagnola
(1820). Romantiken i Manzonis drama är mycket svag och
består till det väsentliga i det moderna ämnet, i den histo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
