Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiens litteratur - Alessandro Manzoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
8 8 6 MANZONIS DRAMER
riska tidsfärgen och — kanske framför allt — i åsidosättandet
av de tre enheterna. Men då man bedömer detta drama,
bör man dock erinra sig, att Manzoni knappast hade några
romantiska förebilder, då han omkring 1817 påbörjade Carmag-
nola. I England fanns ingen romantisk tragedi, ty Byrons
venetianska stycken äro senare, i Frankrike ej heller, och det
tyska romantiska dramat kände Manzoni ej till. Schiller,
som kunnat lära honom så mycket, blev först alldeles sam-
tidigt känd i Italien. Manzoni fick här, då han ville bryta
med upplysningens drama, således treva sig fram på egen
hand. Men han hade icke vare sig Schillers eller Victor
Hugos dramatiska begåvning. I motsats till 1700-talets
tragöder tog Manzoni till hjälte en medeltida personlighet,
den venetianska condottieren Carmagnola, som levde i början
av 1400-talet. I det hela har Manzoni blott dramatiserat
dennes biografi utan att avvika från den verkliga historien.
Egendomligt nog har han här och i Adelchi inlagt körer.
Men dessa hava alls ej samma betydelse som t. ex. i Schillers
Die Braut von Messina; de äro blott en i vardera dramat
och avse tydligen ej att giva styckena en antik karaktär,
utan återgå väl snarast till det italienska barockdramat.
Handlingen i de fem akterna är mycket enkel. Carmag-
nola är utsedd till anförare för Venedigs trupper i repu-
blikens krig mot Milano, men har fiender* i senaten, som
misstänka honom. Det är innehållet i den första akten.
I den andra försiggår slaget mellan Venedigs och Milanos
trupper, i vilket Carmagnola segrar. I den tredje komma
republikens kommissarier till lägret och få där — fullkomligt
grundlöst — skäl att misstänka Carmagnolas trohet. I den
fjärde har senaten överläggningar om saken och beslutar att
locka Carmagnola till Venedig. I den femte har detta lyckats,
och Carmagnola blir, orättfärdigt, såsom förrädare dömd till
döden. Man måste medgiva, att dramatiskt är detta icke,
någon psykologi finnes icke, ingen konflikt, ännu mindre
något tragiskt lidande. Och ännu svagare är den nästa
tragedien Adelchi, som behandlar Karl den stores seger över
den longobardiske konungen Desiderio. Det är lika episkt,
lika odramatiskt, och tidsfärgen är betydligt sämre. Man
har således fått två torra krönikor i dialogform, med någon
lyrik, men utan allt dramatiskt liv. Till en del berodde det
mindre lyckade resultatet på en falsk teori hos Manzoni. Huvud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
