Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiens litteratur - Alessandro Manzoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
888 MANZONI OCH DEN HISTORISKA ROMANEN
hos Walter Scott. Även som karaktärstecknare står han
givet tillbaka för denne, och Walter Scotts överlägsna humor
äger han icke, ehuru de humoristiska figurerna äro hans
bästa. Men man kan vara en god romanförfattare, utan
att nå upp till Walter Scott, och bland dennes närmaste
efterföljare torde nog Manzoni vara den förnämsta. Flera
av typerna, såsom prästen don Abbondio, dennes hus-
hållerska Perpetua, hjältinnans mor Agnese, den lärde don
Ferrante och dennes maka donna Prassede äro levande och
sanna, även om de icke verka med fullt samma åskådlighet
som Walter Scotts gestalter. De äro humoristiska; däremot
förmådde Manzoni lika litet som Walter Scott att teckna
några brottsliga karaktärer, och hans försök i den vägen
kunna icke sägas vara lyckade. Såsom hos Scott äro själva
huvudpersonerna de minst intressanta. De äro arbetaren Renzio
och bondflickan Lucia, som just skola gifta sig med varandra.
Men en utsvävande herreman i närheten — i trakten av
Lecco vid Comosjön — har kastat sina blickar på flickan
och vill hindra giftermålet, pastorn, don Abbondio, förbjudes
att viga dem, sedan följa en mängd med svårigheter och
förvecklingar, genom vilka Manzoni får tillfälle att skildra
ett folkupplopp i Milano, spion- och banditväsendet, en pest,
m. m., men naturligtvis slutar det hela såsom i Walter Scotts
flesta romaner: med Renzios och Lucias förening.
Det var onekligen egendomligt, att Manzoni efter detta
lyckade förstlingsarbete inom romanlitteraturen ej kom att
fortsätta med nya romaner. Men utan tvivel berodde detta
på en teori av tvivelaktig sanning, ty som vi redan sett
var Manzoni framför allt teoretiker. Kort efter det att han
utgivit I Promessi Sposi, började han med en avhandling
om den historiska romanen, Del romanzo storico e in genere
de’ componimenti misti di storia e d’invenzione. Den trycktes
visserligen först 1851, men hade påbörjats redan 1830, och de
idéer, han där utvecklar, hade han således endast några få
år efter utgivandet av romanen. Romanen, säger han, ger
oss en mera levande föreställning av en tid, än vad den
vetenskapliga historien kan giva. Men romanen lider av
det felet, att den ej skiljer på sant och falskt. Visserligen
skulle författaren ju kunna angiva, vad som är historiskt
och vad som är diktat, men då förstör han illusionen, och
han har således ingen annan utväg än att framställa allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
