Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiens litteratur - Leopardi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENOMBROTTET 895
dani: “Mitt liv är förfärligt. Vid en ålder, då kroppen van-
ligen blir starkare, blir jag för varje dag svagare, och kropps-
krafterna övergiva mig den ena efter den andra. Det tröstar
mig. Ty över mig själv är jag så förtvivlad, att jag lärt
mig inse, att mitt liv är värdelöst och att jag kan kasta bort
det, vilket jag inom kort kommer att göra. Ty då jag icke kan
leva i ett dylikt tillstånd, vill jag heller icke mera leva.“
Detta grubbel, som till en början blott refererade sig på
honom själv, kom snart att omfatta hela människolivet och
utformade sig till en teori, som till det yttre erinrar om
Rousseaus, men som i verkligheten går vida mera på djupet.
Mänskligheten var lycklig, så länge den ännu hade illusioner,
av äran, av fosterlandskärleken, av dygden. Men med kul-
turen ha dessa illusioner försvunnit. De ha förjagats av
sanningen, och kulturen har därför gjort mänskligheten
allt olyckligare. Detta — skrev han till Giordani — “är
förståndets grymma lärdom, att våra fröjder och sorger
äro rena villor, men verkligt och sant endast och allenast
det kval, som följer med vissheten, att allting är ingenting.“
Denna kulturpessimism finnes väl redan under 1700-talet
och möter oss t. ex. i Kellgrens Våra Villor. Men i de
dikter som Leopardi författade under åren 1820 —1822,
har den fått en vida dystrare färgton. Ty Leopardi kan
ej såsom Kellgren trösta sig med: “Vad mer, om villan
oss bedrager, blott hon vår levnad lycklig gör.“ Dessa
dikter äro rent underbart vackra. Över dem ligger utbredd
en slöja av svårmod, landskapsskildringen är rent överlägsen,
och språket har något av Dantes monumentala granitstil.
Jag kan såsom exempel taga La sera del di di festa. Fest-
dagens glädje är förbi, och han hör, huru en dagakarl på
hemvägen gnolar en visa:
Mitt hjärta blir så hopsnört vid att tänka,
Hur snabbt och utan minsta spår i världen
Allt flyr sin kos. Helgdagen är till ända,
Och vardagslaget tager vid ånyo,
Och tiden far i väg med all vår gamman,
Med smått och stort. Var äro forntidsfolken,
Vad blev det av allt larm, som fädrens ära,
Som Rom, dess vapenbragder, allt dess välde
Förr spred kring världens alla hörn och kanter,
Till lands och sjöss? Allt, allt är lugnt och stilla:
De store vila — ingen minnes dem!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
