Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiens litteratur - Leopardi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 9ß LEOPARDI 1820 —1822
Så var det redan i min barndoms dagar.
Jag kunde längta efter helgdagsglädjen,
Och när den var förbi, låg jag där vaken
Och plågad på min bädd! Om då en visa
Drog stilla bort i natten, kändes hjärtat
Just så beklämt och tungt som nu i kväll.
Jag kan icke underlåta att här göra även ett annat citat
från en vid denna tid skriven dikt, Il Sogno, men vill för-
utskicka några ord. Den stackars, fule krymplingen hade
ett behov att älska, och en bland dem, vid vilka han synes
hava fäst sig, var en ung flicka ungefär vid hans år, Teresa
Fattorini, som dog av lungsot redan 1818. I flera dikter blev
hon hans Beatrice, men han hade klart för sig, att hon endast
var en skapelse av hans egen fantasi. Författarens donna
— skrev han — “är ett av dessa luftiga föremål, en av
dessa himmelska, översvinnliga drömbilder av skönhet och
dygd, som te sig rätt ofta för vår fantasi, både i sömn och
vaka, så länge vi äro så gott som barn och även längre
fram, någon sällsynt gång, när vi äro ynglingar, i vår dröm
eller under ett slags hänryckning. Hon är tydligen den
donna, som ej är till.“ Det är denna drömbild, han hyllar
i II Sogno, som av alla moderna dikter måhända kommer
Dantes dikt Vita nuova närmast. Den börjar:
Det var i morgonväkten. Gryningsdagern
Begynte flyta in vid fönsterluften
Till mig i dunklet innanför balkongen;
Och i den sköna slummern, då vi tyngas
Mer lätt än under själva nattens timmar,
Förnam jag, att Hon stod invid min sida
Och såg på mig, Hon, som för första gången
Lät mig förstå, vad kärlek var, och sedan
Gick bort så snart och sänkte mig i tårar.
Död tycktes hon ej vara, endast sorgsen, och han frågade
henne: varför:
Hon sade: “Dina tankar äro glömska,
Och sömnen har dig fången. Sist du såg mig,
Är nu så länge sedan — många månvarv —
Nu är jag död.“ En outsäglig smärta
Grep mig i bröstet, när jag hörde detta:
“I blomman av min ungdom jag for hädan,
Då livet är som skönast, innan hjärtat
Förstår, hur varje mänskligt hopp om lycka
Bedrager oss och gäckas med oss“ . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
