Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiens litteratur - Leopardi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEOPARDI 1820 — 1822 89 î
Då bådar solen sig. “Ack, du förgäter“,
Så talte hon, och hennes ögon sågo
Ömt in i mina ögon, “att min fägring
Ar multnad nu, att du förgäves glöder,
Att du förgäves skälver så av kärlek.
Tag mitt farväl! Ty våra stackars andar
Och våra kroppar äro evigt skilda.
Du lever icke mer för mig — skall aldrig
Från denna stunden göra det. Vårt öde
Har löst den ed, du svor mig.“ I det samma
Just som jag ville ropa högt av smärta
Och tyckte mig förgås, när mina ögon
Fördunklades av tårar — var jag vaken !
Men bilden vek ej. Solens första stråle
Belyste än för mig den huldas drag.
Men hans pessimism och hans dödslängtan blevo allt
starkare, och i en dialog skriver han: “Icke ens minnet av
mina ungdomsdrömmar och tanken på att ha levat förgäves
störa mig nu längre i min dödslängtan, vilket de fordom
gjorde. Får jag dö, så skall jag dö så lugn och nöjd, som
om jag aldrig i världen hade åstundat något annat. Detta
är den enda välgärning, som kan förlika mig med mitt öde.
Om jag finge till buds å ena sidan en Cæsars, en Alexanders
lycka och berömmelse, och dessa utan minsta fläck; å andra
sidan att få dö i denna dag, och om jag måste välja — så
skulle jag säga: Låt mig dö i dag! Och jag skulle inte
bedja om betänketid.“ Det är dessa tankar, som ligga
bakom hans kanske stoltaste dikt från denna tid, Bruto
minore. Scenen är slagfältet vid Filippi, och dikten inne-
håller Brutus’ monolog, innan han störtar sig på sitt svärd.
Två strofer kunna giva en föreställning om det mäktiga
patos, som fyller denna dikt:
Vid sena år, ej kvald av olyckstankar,
I omisstänksam trevnad
Får sorglös fänad fara sista färden.
Och frestas någon gång ett djur att krossa
Sin skalle mot ett träd, att självmant störta
En plågad kropp i djupet — hindras, månne,
En sådan billig önskan
Av någon lag? När såg man tankegriller
Och samvetskval förbjuda
Dem det? Nej. Men för er, Prometheus’ söner,
För er allenast ibland jordens väsen
Blev livet till en outhärdlig börda,
Schlick. Allmän litteraturhistoria. VI 07
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
