Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiens litteratur - Leopardi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-
––––– ––––– –––––– –-’
898 leopardi i rom
Och dödens stilla stränder
Förmenas er allenast,
Fast eder levnad gav er idel sorg.
Med stolt förakt för underjord, för himmel,
För denna usla jorden,
Vill jag i döden heller icke vädja
Till nattens glömska; vädjar icke heller
Till eftervärldens hågkomst — sista hoppet
För dödens gäster. Lindras väl vår smälek
Av hopens klagolåtar?
Allt uslare blir världen. Vem vill lägga
Sin hederssak, sin ära,
Sitt hopp om slutlig hämnd för oförrätter
I veka barnbarns händer? Nej, välkommen,
Du svarta korp, som kretsar där så lysten !
Må ulven, du och stormen
Rått skända mig och skingra
Kring rymden ära, eftermäle, allt!
Denna så tankedigra, formfulländade dikt skrevs av en
ung man, som blott var tjugotre år gammal. Men såsom
skald var han vid denna tid redan fullmogen. Som det
syntes var han dömd att för alltid mögla bort i Recanati.
En gång såg det dock ut, som om livet för honom skulle
öppna sina portar. En morbror, markis Carlo Antici, som
bodde i Rom, förmådde verkligen greve Monaldo eller kanske
snarare den styrande grevinnan Adelaide att låta sonen göra
ett besök i påvestaden. Möjligen låg det bakom en tanke
att nu leda honom in på den kyrkliga karriären. Men som
vi strax skola se, hade en kyrklig plats nu blivit oförenlig
med Leopardis religiösa ståndpunkt, och för hans planer på
en civil anställning slog man i Vatikanen dövörat till. Fak-
tiskt blev Rom för honom en stor desillusion. Påvestaden
var fortfarande, såsom den varit i slutet av 1700-talet,
företrädesvis en ort, där man njöt av livet. Salongerna
spelade där en stor roll. Av sin morbror infördes Leopardi
i dem, men för dem passade ej den vid sällskapslivet all-
deles ovane landsortsbon. Ej heller de lärde tilltalade honom,
utan föreföllo honom grunda och obetydliga, och till sist
räddade han sig till Bibliotheca Barberini, vars grekiska
handskrifter han katalogiserade. Till fadern skrev han, att
han i Rom funnit “dumheten, enfalden och plattheten större,
än jag hade föreställt mig, men elakheten mindre“, och efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
