Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiens litteratur - Leopardi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEOPAKDIS SISTA DIKTEB 901
När jorden blir mig främmande, när blicken
Ej blickar framåt mer, då kommer minnet
Och kräver — än en suck! Min sista tanke
Blir bitter: “Allt mitt levande är fåfängt,
Förgäves levde jag!“ Se, dödens huldhet
Skall mängas med ett sista kval för mig.
Han har också under denna sista tid skrivit ett par
kärleksdikter. Men dessa skilja sig från nästan alla andra,
ty i dem är det allbefriaren Döden, som besjunges snarare än
kärleken. Dessa dikter — Il pensiero dominante, Amore e
Morte, Consalvo och Aspasia — skrevos under åren 1832—
1834. Deras föremål var en ung vacker fru, Fanny Ronchi-
vecchi, gift med den framstående botanisten och läkaren
professor Antonio Targioni-Tozzetti i Florens. 1831 hade
Leopardi lärt känna henne och blivit häftigt förälskad i
den bedårande, men ytliga och koketta kvinnan, som natur-
ligtvis icke besvarade den stackars krymplingens böjelse. De
första dikterna skrevos, medan han ännu levde i den första
berusningen. I Consalvo har han skildrat sig själv. Consalvo
ligger på sitt dödsläger, alla ha övergivit honom, men Elvira,
hans hjärtas enda kära, står vid hans sida för att i det sista
bringa honom hugnad. Jag har, säger han då till henne,
ej levat förgäves, då det blev min mun förunnat att kyssa
din. Två sköna ting har livet: de heta Död och Kärlek.
Nu i döden gör mig kärleken säll. Ja, han finnes på jorden
den sanna, stora lyckan. Det var orätt av mig att kalla
den en dröm:
“Och nu, Elvira, älskade, lev lycklig!
Försköna världen med din åsyn! Ingen
Skall älska dig så högt, som jag har gjort det.
En sådan kärlek föds ej mer.
Far evigt väl! Och om du icke harmas
Vid tanken på min kärlek, skänk då stoftet
Vid skymningsdags i morgon än en suck.“
Så blev han tyst. Och mycket snart därefter
Upphörde han att andas. Före kvällen
Var så hans lyckas första dag förbi.
Men denna lyckans dag fick han endast i fantasien
drömma om, och han fann, att han gäckats, att lyckan
varit blott en gyckelbild, att han förblandat idealet med en
jordisk kvinna. Men — säger han i den underbara dikten
Aspasia — så gör mannen alltid:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
