Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiens litteratur - Leopardi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEOPARDIS SISTA DIKTER 903
Så skådar han upp mot himlen, mot stjärnorna, som
spegla sig i havet. De väldigaste av dem te sig endast
såsom små punkter i rymden, och dock äro jordens hav och
länder blott stoftgrand mot dem. När jag så, fortsätter han,
betraktar dessa stjärnehopar, vilkas avstånd trotsar min tanke-
kraft, världar, dit ingen aning trängt om vår jord, vårt sol-
system, annat än möjligen såsom en nebulosa, en ljusfläck i
rymden — när jag besinnar detta: vad är då människo-
släktet med dess anspråk att tro sig vara utvecklingens mål?
“Jag skulle skratta, om ej ömkan sargade mitt bröst.“ För
aderton århundraden sedan strömmade lavan över de städer,
som händelsevis lågo i dess väg. Men på deras grus har
lantmannen byggt sin koja och sin vingård, som stå där,
tills dess att lavan än en gång kommer och begraver dem.
Och så börjar det på nytt:
Så, känslolös för mänskan, omedveten
Av allt, som kallas forntid, nutid, framtid,
Av fäder, barn och barnbarn,
Står evigt ung och grönskande Naturen
På samma punkt — nej, synes
Stå stilla på sin ändlöst långa bana.
Folk, språk och välden växla och försvinna —
Och mänskan fordrar evigt liv för sig!
Och du, bekymmerslösa!
Du dröjande ginestra,
Som fyller dödens mark med doft och fägring!
Snart skall du döden dö och duka under
För allförhärjarinnans grymma välde,
Snart söker lavan åter
Sin gamla valplats, kommer med sin svepning
Och kväver dig och skonar ej en telning.
Böj villigt då ditt huvud under bilan,
Oskyldiga ginestra!
Men dessförinnan skall du icke, fåfängt
Och fegt, försöka röra och beveka
Din bödel till försköning. Icke heller
Skall du förhäva dig i löjligt högmod,
Ej yvas på den tuva,
Där ej ditt val, men ödet
Har ställt dig. Du är mera vis än mänskan
Och mindre svag tillika,
Enär du vet, att ej du vågar kräva
För dig och för ditt släkte
En annan lott än dödlighetens lott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
