Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiens litteratur - Leopardi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
904 LEOPARDIS PESSIMISM
Bakom denna och andra dikter, som Leopardi skrev under
senare delen av sitt liv, ligger en genomarbetad pessimistisk
världsåskådning, som går betydligt mera på djupet än den
historiska pessimism, som han förut hyllade. Då hade han
ännu kunnat förena denna pessimism med tron på odödlig-
heten. Människan är det enda väsen, som känner sig olyck-
ligt. Men detta var för Leopardi ett bevis, att hennes
existens ej var inskränkt blott till den jordiska tillvaron.
Utan att han genomgått någon egentlig själanöd, synes
emellertid tron på Gud, en försyn, en förnuftig världsord-
ning och odödligheten hava försvunnit för honom. Och i
försynens ställe trädde den blinda Naturen. Bland hans
Operette morali förekommer en dialog mellan Naturen och
en islänning, som mötas i ödemarken. Då islänningen där
frågar efter världsändamålet, svarar Naturen: “Tror du
kanske, att världen blivit skapad för er skull. Nu må du
veta, att i alla mina åtgöranden, utom i högst få, har jag
alltid haft och har alltid ett helt annat mål i sikte än
människornas lycka och olycka. Om jag på ett eller annat
sätt skadar er, lägger jag högst undantagsvis märke därtill.
På samma sätt vet jag i allmänhet icke, om jag gläder er
eller gör gott ibland er. Och icke har jag, som ni tro,
skapat någonting, inte heller utfört några handlingar för att
roa och hjälpa er. Ja, till och med om jag skulle råka att
förinta hela ert släkte, skulle jag icke märka det.“ Tillvaron
är således meningslös och därjämte djupt olycklig, ju högre
människan står, ju mera hon tänker, dess mera olycklig är
hon. Ty med tanken förstöra vi de illusioner, som ännu
kunna göra oss lyckliga i denna tillvaro. Och till illusionerna
höra också tron på en tillvaro bortom jordelivet, i vilken vi
kunna hoppas på en ersättning för våra lidanden i denna
tillvaro. Den “Weltschmerz“, med vilken Werther hade inlett
hela den romantiska rörelsen, når således med Leopardi sin
höjdpunkt. Den melankoli, som fyllt Werther, Pené, Lara,
Jacopo Ortis och deras själsfränder, hade endast refererat
sig på dem själva. De hade varit “övermänniskor“, som
icke känt sig hemma i en omgivning, som stod så djupt
under dem. De hade, om man så vill, varit egenkärlekens
och självförhävelsens martyrer, koketta och poserande. För
dem hade lidandet varit ett privilegium; för Leopardi blir
det en lag. Han är icke någon egocentriker som de. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
