Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hurvida nalle bleknade vid åsynen af de
nymodiga vapnen, lemna vi osagdt, men ett är
visst, och det är, att kung Karls följeslagare på
jagten tyckte att det der var alldeles rasande.
Konungens lärare, Erik Lindsköld, och hans
förnämste rädgifvare, Karl Piper, togo honom till
och med i vänlig, men skarp upptuktelse, och
när de fingo veta, att det var Härcls påhitt, gj orde
de allt, för att bringa denne gunstling på fall.
Men alla föreställningar strandade mot Karl
XII:s envishet. Han var ju också envåldskonung
och detta gjorde, att han ansåg sig ha fullkomlig
rättighet att göra och låta så, som det föll
honom in. En historieskrifvare säger nemligen
härom : »Karl XII var uppfostrad i enväldets
grundsatser och styrktes ytterligare deri genom
sina undersåtars kryperi; den naturliga sjelfrådigheten
i hans karakter fick alltså fritt utbilda
sig.»
En tid gick alltså till ända, under hvilken kung
Karl och hans djerfve följeslagare jagade björnar
och vargar med högafflar af jern.
Härunder var konungen mer än en gång utsatt
för ganska farliga äfventyr, i hvilka lifvet
mer än en gäng sattes på spel.
Den lycka, som likväl följde honom sedermera
under hela hans krigiska bana, ända till
dess den vek ifrån hans sida i löpgrafvarne vid
Fredrikshald den 30 november 1718, gjorde honom
också mer och mer öfvermodig.
En dag under en jagt, och sedan en stor
nalle lyckligtvis var nedlagd, samt jägrarne församlade
under ett väldigt träd och sysselsatte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
