Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omkring, ty granarna måste stå så tätt intill, att han och
hon med ens kunde smyga ut på barrstigen, där
skulle de vandra hand i hand, längre och längre in
i dunklet. Och när de satte sig ned på mossen, sken
runt om dem en underlig grön dager likt i hafsens
djup — då skulle han spela. Vad visste han icke
riktigt, ty något instrument kunde han icke ännu, men
han visste, att han skulle spela där inne, och så
vackert att fåglarna tystnade. Blott icke om våren, då
kom trasten, och då hade han icke lust. Då skulle
han blott lägga armen om hennes liv, och hennes ögon
de skulle glänsa som bäckar i solen, och hennes kind
bränna het som friskt blod, då han sade till henne:
du är min hustru, du är min hustru. Om och om
igen skulle han säga det. Och hennes svar skulle
ljuda lågmält, som från en främmande värld: Ja
Andreas, jag är din hustru — medan hennes mun, som
han aldrig vågat riktigt betrakta, skälvde och öppnade
sig litet, leende.
Hej Andreas, nej ännu är du icke där, far, icke
heller får du allt detta för intet, skynda dig att skaffa
nya åkrar och större lador.
Han kunde tala högt för sig själv, hårt,
förtryt-samt, där han högg spettet framför stenen, så att
marken darrade. Men i hans ögon låg het
segervisshet och kring läpparna stod ett halvt löje —
egentligen låtsade han sig bara bliva rädd för att räkna
med den fågel, som ännu flög i skogen.
Och detta han ville stänga inne trängde i alla fall
ut genom andra gluggar. Det rann upp som små
vattendrag från okända källor i hjärnan — visor, visor,
visor, eller sådant som ville bliva till visor, något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
