Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hövde smila och förnedra sig och bocka för att få
äga. Som ädlingen kastar sin handske i den
föro-lämpandes ansikte, så slungade han emot oss ett ord,
ett ord jag under dessa sekunder av fasansfull oförmåga
hört i förväg i mitt spända öra.
Och dock sade han det så sakta, för sig själv, med
det omedvetna, milda, nästan ljusa leende, som
hopplöshet intill döden kan mana fram. I själva ordet låg
redan segern, hämnden. Han gav oss det att bära på
och icke glömma.
— Mi farne,1 sade han och var så borta. Icke
tiggarens patos detta, ty i samma ögonblick han sagt
det var han försvunnen. Då jag rusade fram och slog
upp dörren, visste jag, att jag, kropp, själ och sinnen,
behärskats av den ömkligaste fruktan för att behöva
ge ut pängar, så dyr som den här dagen blivit. Jag
ropade — ur tomma natten kom intet svar. Vad jag
sade, vet jag inte, men jag bad högt om misskund,
barmhärtighet. Det kastades likgiltigt tillbaka till mig
från det döda vattnet, och små vassa ljusögon stirrade
stickande nyfiket. Jag gav ett brinnande löfte att göra
av mitt liv ett enda offer, om bara — bara. För sent,
De dunkla makter jag denna lyckodag anropat hade
bönhört mig, jag hade icke behövt giva, endast taga.
Det sista jag njutit var en akt ur livets skådespel, och
även här slapp jag betala. Festen var slut —
bakruset min egen sak.
Värdfolket kom emot mig med lyftade armar och
vaggande huvuden.
— Eh signorina, ecco, ecco.
Jag slog min hand i disken, så att det förstods.
1 Mi farne — jag hungrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
